”Erfarenheter och vetenskap visar att det ger dåliga resultat när folk tvingas äta något de avskyr”

Troligen har barn i alla tider blivit beskyllda av äldre generationer för att vara kinkiga med maten. Och barn är ju det, de har som regel ett mycket smalare urval än vuxna.

– Gillar du inte potatis? utbrast en äldre släkting bestört till några barn, som så diskret som möjligt hoppat över pärerna i karotten.

För denna senior var det inte bara opraktiskt att de inte åt de som serverades. Detta var också orimligt eftersom potatis för henne var lika naturligt och självklart som luften vi andas. Så klart, eftersom invånare här i landet i princip överlevt på knölar i ett par århundraden. Men många barn som växt upp med ett mycket mer varierat utbud av bukfyllnad – allt från nudlar, pitabröd och tortilla till gnocchi och dumplings – har inte alls samma upplevelse av att kött, sås och potatis är centralmodellen för en måltid.

Och här vi förstås en orsak till de ungas förmenta kitslighet. Den beror på vad de är vana vid.

Många människor har en vag känsla av att den mat de växt upp med, liksom andra kulturyttringar som språk, kläder, musik och vad det vara månde, har varit rådande mycket länge, och den är vettig, nyttig och – inte minst – naturlig. Men så är inte fallet. Så kallat vanlig mat har alltid förändrats, liksom språket. Det som dagens pensionärer äter är betydligt annorlunda än vad pensionärer åt för bara 30 år sedan. Rätter som pölsa, korvkaka, stångkorv och kokt sill har fått ge vika för köttfärssås och grekisk sallad.

Det finns också en sensorisk förklaring till de ungas kräsmagenhet: de har känsligare smaklökar och doftreceptorer. Även om det finns stora skillnader mellan olika småindivider, så upplever de (från ett- till treårsåldern, när gommen är sinnligt färdigutvecklad) smaker och aromer mycket starkare än de vuxna. Sedan klingar förmågan av på ålderns höst. Mången pensionär klagar ju på att maten inte smakar någonting längre (de borde få mer smakrik kost, i stället för som i dag, ofta väldigt utslätade rätter).

Men samtidigt handlar det också om att de vuxna äger matfrågan. De generationer som har makten i samhället definierar vad som är normalt och vad som är avvikelse. Det gäller företeelser som språket, politiska åsikter, vilka sexuella preferenser som anses acceptabla och så mycket mer. Skulle man fråga ut både äldre och yngre om vilka olika livsmedel de äter och vilka de ratar skulle det kanske inte vara så stor skillnad i mängd.

Det genomsnittliga barnet ratar många grönsaker, är försiktiga med nya konsistenser och tycker inte om att man blandar ihop en massa ingredienser till en röra – för att ta vanliga yttringar. Medan många äldre än i dag avvisar vitlök och chili, spiskummin, fermenterade smaker som asiatisk fisksås, stinkande ostar, färsk koriander, citrongräs och kokosmjölk – som många av de unga accepterar.

Istället för att göra sig själv till norm borde alla – över generationsgränserna – skapa måltider där så många som möjligt kan bli nöjda.

Erfarenhet och vetenskap visar att det ger dåligt resultat när folk tvingas äta något de avskyr. Det verkar bara skapa låsningar. Istället kan man skapa öppna, demokratiska middagar. Rätter som var och en kan kombinera och smaksätta friare. Pizza där alla strör på vad de vill; soppa där man själv väljer vad som ska hamna i buljongen; oblandad pytt i panna; oblandad sallad; hamburgare där man får lägga på vad man vill…

Också en vanlig kvällsmåltid med bröd, smör och dryck där man sätter fram varma och kalla rester på assietter, ger denna valfrihet.