Ernest Hemingway, En fest för livet, Bakhåll 2016. Översättning: Christian Ekvall.
Att läsa nyöversättningen av En fest för livet är att förflyttas till ett kafé i 1920-talets Paris med vitt vin och ostron vid sin sida och en bok i handen. Mellan raderna finns något nostalgiskt och sorgligt som för mig sammanfattas bäst i orden: ”(…) men det var så här det var i Paris på den gamla tiden när vi var mycket fattiga och mycket lyckliga.”
Det är den gamla mannens blick på en tid som kanske i verkligheten inte var så speciellt lycklig eller fattig. Den första upplagan kom ut tre år efter Hemingways död och har i efterhand blivit kritiserad för att ha frångått författarens avsikter.
Därför är det en välgärning att den här upplagan kommer, kompletterad med tio nya kapitel samt kommentarer och ett informativt efterord av bokens översättare. Förlaget ska ha beröm för sitt arbete med att ge ut klassiker. Det här var sista boken Hemingway arbetade med före sitt självmord och den handlar inte bara om Paris utan också om att skriva, det är hans ”litterära testamente, en döende mans sista ord till eftervärlden om sitt liv och författarskap”, för att citera Ekvalls efterord.
Henrik Johansson