När jag var liten ville jag bli detektiv. Den första förebilden var kanske den briljante musen Basil Rathbone i Disney-klassikern Aristocats. Och efter det, när jag lärde mig läsa, följde Tvillingdeckarna, Rip Kirby, Agaton Sax, Ture Sventon, Miss Marple, Hercule Poirot, Sherlock Holmes, Maigret. I filmer, serietidningar och böcker njöt jag av dessa eftertänksamma ledtrådsletare och kopierade dem.
Jag älskade att spana på folk och att skugga folk. Jag införskaffade efter hand en svart anteckningsbok och bläckpenna, ett förstoringsglas och till och med utrustning för att ta fingeravtryck i form av tejp och potatismjöl.

Min familj åkte mycket tåg eftersom vi inte hade bil. Och ett snälltåg till Halmstad var en perfekt möjlighet för ingående spaning efter ljusskygga personer. Även om problemet var att jag aldrig bevittnade några direkta brott eller fångade några gärningsmän. Men jag hade mina ögon på många skummisar. Det kan jag lova.
Men jag blev inte detektiv utan kock. Och senare i livet har det slagit mig att många av dessa detektiver och poliser har mat som ett av sina viktigaste attribut. Vad de äter säger mycket om vilka de är. Att den berömde kommissarie Maigret njuter av musslor, grytor och korvar berättar att han är en man av folket som står för hederlighet, äkthet och enkelhet. Att Watson och Holmes äter stadiga frukostar och rejäla matsäckar berättar om en liknande historia och brittiskt sunt förnuft och rena själar.
Också figurerna hos världens mest lästa deckarförfattare, Agatha Christie, är präktiga på var sina vis. Miss Marple dricker ständigt te samt smaskar i sig sandwichar och kakor medan hon snappar upp upplysningar om olika mord. Belgaren Poirot tycker också om afternoon tea, men föredrar framförallt mer snobbig och kontinental mat som tjusiga soppor eller vällagade plattfiskar på dyra restauranger. Och har ett oklanderligt bordsskick som speglar hans tvångsmässiga genialitet.
Att otaliga amerikanska snutar stjälper i sig svart kaffe och friterade munkar antyder en mer osund och råbarkad profil som också återfinns hos de tidigare hårdkokta deckarna Philip Marlowe och Sam Spade som konsumerar mängder av sprit och röker som skorstenar.
Mer moderna deckare äter allt mer kosmopolitiskt, inte minst tycks en stark curry vara bra för problemlösandet i många nyare brittcrime-serier.
Men allra bäst gillar jag Dorothy Sayers klassiske hjälte Lord Peter Wimsey, gentlemanna-detektiv och amatör som är en nyanserad person. Han superar på förfinade klubbar och herresäten, men tycker också om sin betjänt Bunters engelska frukostar. Men kan också själv laga en gryta hos vanligt folk om det kniper.

Nej, jag blev inte detektiv, men jag älskar ännu deckare, även om jag numera tycker mer om stämningarna i berättelserna i böckerna och filmerna, och när frågetecknen hopar sig och gåtan tar form och bryr mig mindre om själva upplösningen. Ibland tänker jag att kriminalberättelser där man inte löser brottet vore det ideala. Det skulle likna livet mer.

Även som kock och matskribent ställs man inför mysterier – hur ska man kunna laga något man smakat? Vad är hemligheten med en ny rätt. Det kräver noggranna undersökningar, observationer och hypoteser. Men någon definitiv lösning finner man sällan. Det finns alltid nya mysterier att grunna på, nya frågor att fundera över, nya metoder och rätter att prova. Och det är nog därför matlagning kan vara lika spännande som en rafflande mordhistoria.