För ett antal år sedan flyttade jag från ett villaområde i Stockholm till den mindre rika förorten Hagsätra. Förutom att jag trivs bättre i en mer socialt och etniskt blandad miljö har jag fått ytterligare en fördel: utbudet av mat är så mycket rikare.
Tidigare fick jag i mitt jobb som kock och matjournalist åka in till innerstan för att få tag på lite mer ovanliga ingredienser. Nu finns nästan allt på promenadavstånd. I det lilla funkis-centrumet, byggt i slutet av 50-talet, ligger det förutom en ordinär ICA-butik också en butik i minikedjan Matdax som tillhör kedjan Matpiraterna. Mitt emot hittar man en polsk deli med en underbar lunchservering och delikatessdisk.
Dessutom är en av huvudstadens bästa grönsaksbutiker, Hagis livs, belägen ett stenkast bort, med ett fantastiskt utbud av färska grönsaker och allehanda konserver och kylvaror från stora delar av världen.

I hela centrumet är man duktiga på att anpassa sig till sin kundkrets. Och eftersom denna kommer från hela världen återfinns livsmedel som passar matlagare från Polen, Ryssland, Kina, arabvärlden, Latinamerika och Afrika. Här finner man polska charkuterier, märgben, oxsvans, orimmat helt fläsk, inälvsmat, arabiska ostar och härliga frukter och grönsaker som nashi-päron, granatäpplen, svart och röd rättika, tarorot och vildgurka. Dessutom oändligt med ovanliga kryddor. Kanske har jag haft extra tur att just mitt centrum är så kulinariskt välförsett, men faktum är att det ofta är i butiker med importmat som man kan finna ny inspiration till sin matlagning.

Jag skriver inte detta för att göra reklam för just dessa butiker, utan för att peka på rikedomen i sådana små förstäder. Och förresten finns sådana affärer inte bara där utan numera även i nästan alla småstäder runtom i världen. Jag önskar att fler etniska svenskar skulle börja besöka dem, det skulle berika alla.
I dessa dagar betraktas ”orten” – som fattigare invandrartäta förorter kallas – med skräck av många som inte känner till dem. Av verklighets-
vilsna politiker som av olika skäl tjänar på att sprida skrämselpropaganda och tendensiös mediabevakning får folk att tro att vardagslivet
i suburbia består av våld och hot. Så är det förstås inte. Visst sker det ibland hemskheter som mord och andra våldsbrott i sådana här områden, men det är ändå en försvinnande liten del av verkligheten. Skulle misshandel i hemmen rapporteras lika nogsamt finge nog familjen som institution ett liknande vanrykte. Jag vill påminna om det fantastiska och vitala i sådana kosmopolitiska miljöer, inte minst på matsidan, att folk från olika delar av världen lär känna varandras matlagning; sådan mix skapar mycket kreativitet, kunskap och förnyelse.

Till sist vill jag gärna tipsa om några av mina ”exotiska” favoriter i butikerna.
Moushallal eller mechalale är flätad saltost som kan komma från till exempel Armenien, Bulgarien och Slovakien. Andra läckerheter är yoghurtbollarna labneh och drycken ayran, från Mellanöstern. Särskilt fin är kryddpastan annatto som också kallas achiote och är malda frön från achioteträdet som växer i Latinamerika. Den har en fin fruktighet trots att den inte är söt, och jag har den i allt flera såser och grytor istället för eller som komplement till tomatpuré eller paprikapulver.
Bland de lite starkare smaksättarna hittar man den japanska chilioljan taberu rayu, med smak av rostad vitlök och sesamfrön, chilisåsen, nordafrikansk harissa samt de koreanska såserna ssamjang och gochujang från Sydkorea samt aji chileno och aji pebre från Chile.