Jag brukar fantisera om att resa i tiden. Tänk att få spankulera i gyttret av hus kring pyramiderna i Egypten – med lösspringande grisar och antika byggnadsarbetare, eller promenera längs gatorna i
1800-talets London, medan droskor och ångbussar far förbi i smogen!
Tänk att få avnjuta nystekta bröd nedanför Sfinxen i Giza med en antik spontanjäst öl och helstekt gris späckad med vitlök och fikon! Att få kalasa på ostron, valthornssnäckor och hjärtmusslor marinerade i maltvinäger vid ett matstånd i viktorianska London.

Det vore spännande, men också hemskt. För i de flesta epoker har nöden varit utbredd. Mycket skulle säkert kännas vidrigt och skrämmande. En annan stor skillnad skulle drabba näsan. För oss skulle snart sagt varje skede i historien stinka. I de egyptiska städerna skulle man övermannas av stanken från urin och avföring från grisar och människor. I 1800-talets London skulle det kännas än värre: rökstinn luft, stank av djurkadaver, överfyllda latrintunnor och avlopp skulle få en modern människa att storkna.

Ja, genom luktorganet torde man uppleva historiens skillnader tydligast. Och i våra dagar är både sensorisk historia och arkeologi forskningsfält på frammarsch. Nu kan man lättare analysera rester av mat med hjälp av DNA-teknik. Så har man i Egypten funnit fullkornsbröd, nötter och fisk. Ibland har forskare till och med återskapat recept eller aromer för att gestalta historien.

Jämfört med det förgångna kan vår tid kännas klinisk. God hygien är utbredd (och än mer förstärkt av corona). WC, sophantering, kylar och frysar har
– i alla fall i rika delar av världen – under 1900-talet skapat en värld med mindre stank.
Men vår era är allt annat än luktlös. I de plumpa dunsternas ställe har mer insmickrande dofter spridit sig. Tvål, deodoranter och parfymer får våra kroppar att dofta. I butiker utsprayas artificiella dofter för att vi ska bli köpsugna. Flygplatser, köpcentra och kontor är ofta renskrubbade och medvetet parfymerade. Det finns speciella aromexperter för offentliga rum, bilar samt mat och dryck.

Dofter är känslomässigt laddade. Det vet var och en. Av en slump känner man kanske lukten av olja och minns när man mekade med sin cykel för trettio år sedan; fläkt av timotej kastar en tillbaka till en blombukett man plockade som sjuåring.

Ja, doftämnen kan framkalla magi. Synd att många varor i butikerna är instängda i slutna förpackningar. Visserligen har delikatessdiskarna återkommit i stor skala på senare år, och där kan det provsmakas och provsniffas. I övrigt har det blivit sämre. Allt fler grönsaker säljs inbäddade i plast. Likadant med kött som vakuumförpackas eller innesluts i byttor fulla med så kallad modifierad atmosfär. Doftupplevelse: noll.
Detta har skett samtidigt som forskningen uppdaterat synen på människans doftrecep-torer. Vår förmåga är i paritet med hundarnas, hävdar forskare. Det är bara att människans bästa vän är bättre på att sniffa på långt håll, medan husse och matte upplever fler aromer inne i gommen via näsan och vid nära luktande.

Förhoppningsvis leder nya forskningsrön till ökad förståelse för att vi behöver få känna autentiska lukter och dofter när vi handlar. Ett hopp är att ökad miljömedvetenhet gör inplastningen föråldrad, så att vi övergår till pappersförpackningar och mer lösvikt. Och åter kan sniffa på maten vi handlar.