Ibland är det så svårt att ta på det, den där känslan av utanförskap. Man är inte direkt utfryst men man är ändå inte med. Man sitter ensam på lunchen, ingen som kommer förbi och snackar med en men sen vid rastens slut och man återigen står och jobbar vid sin maskin så kan man snacka och skoja med varandra. Ibland går man in i ett djupare samtal med någon då man får höra om något som kanske är jobbigt för den andra. Man håller det för sig själv vill inte sprida saker vidare som någon berättat i förtroende. Jag menar det är ju schysst, så gör man ju. Man delar inte andras berättelser för någon annan. Men trots det så får man ändå inte vara med.
En annan gång så berättar någon för dig om en arbetskamrat som betett sig dåligt mot denna någon och varit falsk. På rasten går de sedan skrattandes ihop för att fika och kallar varandra för bästis. Sånt där är så svårt att förstå.

Min arbetsplats är stor, många anställda. Man arbetar i mindre grupper med olika uppgifter och platsen har en egen chef som i sin tur har en annan chef över sig. Det är viktigt att grupperna fungerar så att det blir ett bra samarbete och en bra stämning så att alla trivs och mår bra. Det är platschefens och chefens ansvar att se till att alla blir lika behandlade och att alla mår bra.
Men om man hör cheferna sinsemellan snacka skit om vissa av de anställda så behöver ju inte de anställda heller vara så noga med det. Är det kanske därför som jag i flera år gått till en arbetsplats med ont i magen. Varje morgon har jag sett den jag mött i ögonen och sagt god morgon och gett ett leende, tröstat när någon inte mått så bra, lyssnat på hemligheter utan att föra det vidare och lyssnat på någon som snackar skit om en annan som de sedan är bästis med. Men ändå passerar man inte den där tunna, tunna linjen för att få vara med.

Det är ingen som står och direkt säger något elakt eller puttar och slåss men det är ändå en känsla i kroppen som när man kommer in i omklädningsrummet och alla tystnar. Det finns inga bevis om att det var just dig de snackade om men chansen är stor.
När någon i gruppen fyller år och det görs en insamling till en present och planeras en gemensam fika som överraskning. Självklart är du med och lägger 50 kronor och självklart är du med på fikat och skrattar över hur förvånad födelsedagsbarnet blir tillsammans med de andra – när du själv fyller år är det ingen insamling. Eller som den där gången då du var sjukskriven ganska länge. Ingen ringde och hörde hur du mådde, ingen visade att du var saknad och på sociala medier såg du hur andra kollegor fått blommor och paket för att de var saknade och efterlängtade.
Det är den där känslan som inte går att ta på, den man inte direkt kan kalla mobbning men likväl en väldigt jobbig känsla.
Anna