Jag bodde rätt många år i en gammal funkisvilla i södra Stockholm. Och med tiden framträdde dess historia allt tydligare. Det blev som en berättelse, som i miniatyr speglade hela landets utveckling.

Tomten hade införskaffats någon gång på 1920-talet och en stuga hade byggts där. Då började området – som tidigare varit jordbruksmark med några enstaka torp – befolkas av folk ur arbetarklassen, som fått det lite bättre. Många var hantverkare som ville flytta ut från stan, som stretade ihop till en tomt och vanligtvis byggde sitt hus själva. På vår tomt tronade ett enormt körsbärsträd från den tiden. I omkring 80 år hade det försett de olika ägarna med bär. Troligen hade det också funnits trädgårdsland där. Det var vanligt under mellankrigstiden. Det fanns behov av att dryga ut kosten med egenodlat. Detta var också en tid då koloniträdgårdar anlades över hela landet. 

Under andra världskriget revs så den ursprungliga stugan och en stor funkisvilla byggdes istället. Då planterades också två äppelträd. Ett för mos: transparente blanche, ett med ätäpplen, Ingrid Marie. Det gav oss en datering. Den sistnämnda sorten började inte säljas i Sverige förrän 1944. 

Det var vanligt med två sorters äppelträd. Denna strategi var sprungen från äldre självhushållning,
som följdes fram till 1950-talet. Vi fann också en tynande fläderbuske och mängder av vildrosor, och en äldre granne berättade att det varit fullt med bärbuskar och rabarberplantor på vår tomt när han var barn. Efter två världskrig i minne och kvarvarande ransonering var det fortfarande intressant att själv bereda äppelmos, koka bärsylter, baka pajer med egna rabarber och äpplen, koka soppa på nypon plockade från rosenbuskarna och göra saft av fläderns bär och blommor. 

Under 1960-talet började denna typ av hemmaodling minska radikalt – på denna vår tomt och i hela riket. En självsäker nyrik nation satsade hårt på modernitet. Mat handlade man i snabbköpet. Trädgårdarna skulle vara skötselfria. Några sentimentala bakåtsträvare behöll sina fruktträd och bärbuskar. Taggiga berberisbuskar och en rad dystra formklippta tujor blev kvar efter denna epok. 

Ja, svenskarna glömde snabbt bort sina fattiga rötter. Inte skulle man väl hålla på att plocka bär och äpplen som den dystra forntiden! 

I början av 1970-talet var landet ett av världens absolut rikaste. Folk bänkade sig framför färgteve i sina nymonterade soffor. Trädgårdsarbetet gick i stå. Importvarorna i butikerna blev allt fler. Franska ostar, grekisk fårost, olivolja, kiwi och avokado var nu tillgängliga för alla. 

Och så har det hållit på. Inte bara odlingarna på egna tomter minskade, hela landets jordbruk har sedan dess krympt rejält. I ivern att ha låga skatter, en mindre aktiv stat, och högre standard har vi övergivit gammal klokskap. Vid 1990-talets början producerade Sveriges bönder ungefär 75 procent av vår mat – i dag är produktionen nere kring 50 procent. 

När krigshot och kris nu kryper närmare oss, då står vi där med byxorna nere. Skyddsrummen har blivit förråd, eller helt uteslutits vid nybyggen. Jordbruket och livsmedelsindustrin skulle bara kunna täcka omkring hälften av vårt behov om landets import ströps. Elnätet är centraliserat och sårbart. 

Det är dags att blicka tillbaka och finna klokhet i det förgångna. Självförsörjning, i stor och liten skala, är något som bör öka.