När min mamma skulle börja folkskolan var hennes familj utfattig. Året var 1944. Morfar var inkallad och mormor fick jobba som tvätterska samtidigt som hon tog hand om hushåll och tre barn. Det var ont om både mat och pengar. Mamma fick gå barfota till uppropet.
Men sossarna hade, trots hårt motstånd från högern, infört försiktiga sociala reformer, både lokalt och nationellt. Så familjen gavs bidrag till skor och mamma berättigades till fri lunch i skolan. Det besparade den lilla flickan och andra fattiga barn förnedring och hunger. Och lättade familjens ekonomiska bördor en aning.

Jag kommer att tänka på detta vid en resa till Finland där det uppmärksammades att det nu var sjuttio år sedan man, som första land i världen, stiftade en lag om allmänna och kostnadsfria skolmåltider. Detta skedde mitt under kriget, och den stora andelen internflyktingar, sporrade till en snabb utbyggnad. Efter en femårig övergångsperiod, var systemet rikstäckande. 1945 följde Sverige efter med en liknande lag. Men det dröjde faktiskt ända till 1973 tills alla skolor serverade gratis skolmåltider i hela Svea rike.
Dessa fria mål mat, som i början ofta var enkla och serverade klassrummet, utgjorde en byggsten av ett mödosamt socialt reformbygge i Norden. Det skapades en social välfärd som bidrog till ett stabilt och tryggt samhälle där jämlikhet var ledordet. Vill du leva den amerikanska drömmen, skrev en brittisk samhällsvetare, flytta till Danmark.
Tyvärr har politiken i många länder, inte minst i Sverige, de senaste trettio åren verkat i motsatt riktning. Ökade klassklyftor, större segregering, mer dödligt våld och sämre social standard är mätbara konsekvenser. I Finland har man inte haft samma dramatiska förändring. Skolorna där är världsledande, våldet har inte ökat på samma vis, inte heller de sociala skillnaderna.

Och under min Finlandsresa skönjer jag en viktig orsak. Medan de svenska borgerliga partierna brännmärker gemensamma sociala projekt och utjämnande politiska beslut som ofrihet och snart sagt kommunism, är detta inte alls lika utbrett i vårt östra grannland. Till exempel måste varje nytt bostadsområde i Helsingforsregionen bestå av blandade boendetyp och boendeformer. Hyresrätter, bostadsrätter och villor blandas, för att motverka segregering. Och det är inte bara vänsterorienterade partier som drivit igenom detta. Flera borgerliga partier stöder sådan politik.

Skolan är ett annat mer känt exempel på Finlands progressiva och förnuftiga hållning. Lärarna har i snitt längre utbildning och högre löner. Eleverna presterar bättre, trots färre läxor.
Finland har också en mycket större självförsörjningsgrad av livsmedel (80 procent) jämfört med Sverige (50 procent). Med krig mer färskt i minnet har inte samma vårdslösa nedmontering av jordbruk, civilförsvar och beredskap skett. Man ligger också långt framme när det gäller minskning av kött och det forskas ivrigt om alternativa proteinkällor. Helsingfors Stad har köttfri representation.
Roligt nog känns som om folk fått upp ögonen för Finland. Själv är jag tveksam till de brådstörtande Nato-ansökningarna, även om det är lätt att respektera motiven bakom. Men att de båda länderna samarbetar mer är positivt. Kanske kan vi också influeras av Finland till mer förnuftiga strategier när det gäller skola, bostäder, social omsorg och mat. Låt oss lära känna finländarna och deras politiska anda mer, och lära av dem.