– Definitionen i diskrimineringslagen är att det är ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet. Det kan vara kommentarer, ord, tafsande, ovälkomna komplimanger och andra anspelningar av olika slag. Det ska också var oönskat av den som blir utsatt, säger Annika Höög, ställföreträdande sektionschef vid Diskrimineringsombudsmannen, DO.

Det är den som blir utsatt som avgör om agerandet är oönskat eller inte. Men enligt lagen krävs också att den som trakasserar förstår hur agerandet upplevs. Om man känner sig utsatt är det därför viktigt att man säger ifrån.

– Sedan kan det finnas vissa former av sexuella trakasserier som är så grova att man inte ska behöva säga ifrån, utan där den som agerar på ett visst sätt själv borde förstå att det här inte är accepterat, exempelvis tafsningar.

 

Annika Höög konstaterar att arbetsgivare har ett ansvar för att ha riktlinjer som säger att sexuella trakasserier inte är acceptabelt. Dessutom ska det finnas rutiner för vem som gör vad om det ändå händer samt vem den som blir utsatt kan vända sig till.

Om arbetsgivaren får kännedom om att någon känner sig utsatt har arbetsgivaren också en skyldighet att på en gång utreda vad som hänt och – om det behövs – agera för att stoppa fortsatta trakasserier.

– Om arbetsgivare får reda på det här och inte gör något så kan arbetsgivaren bli skyldig att betala diskrimineringsersättning. Det utdöms av domstol.

 

• När blir sexuella trakasserier brottsliga?

– En handling kan vara både sexuella trakasserier i diskrimineringslagen och ett brott som är reglerat i brottsbalken, exempelvis sexuellt ofredande. Då kan en åklagare väcka åtal.

Arbetsgivare har dock ingen skyldighet enligt diskrimineringslagen att polisanmäla sexuella trakasserier.