I släktens sommarstuga i Halland hänger morfars gamla snickarbyxor, slitna och fläckade med vit och röd färg. De är inte stora. Morfar, som varit död i många år, var kort. Han var född 1902 och i tonåren, när första världskriget rasade, stannade han i växten. Han fick inte tillräckligt att äta. 

Trots att Sverige inte var med kriget drabbades riket av livsmedelsbrist på grund blockad och importstopp. Det var glest mellan varorna i butikerna och priserna steg till höga nivåer. När skördarna av både potatis och säd slog fel 1916, blev krisen under vintern så akut att regeringen Hjalmar Hammarskjöld ransonerade socker och brödsäd. 

Läget var visserligen inte så illa att massa männi-skor dog, men de fattiga var ständigt hungriga och många fick gå både en och två dagar utan mat. Bland annat morfar som fick kramper av näringsbrist och slutade växa. Andra, framför-allt barn och ungdomar, drabbades av engelska sjukan på grund av näringsbrist.

I mars 1917 skedde den ryska februarirevolutionen. Den och matbristen framkallade strejker och upplopp över stora delar av Sverige. Bland de privilegierade fruktades en revolution även här. Militär och polis var på helspänn. Det förekom upplopp och plundring i bland annat Ådalen, Kramfors, Söderhamn, Tranås, Stockholm och Norrköping. Också i Halmstad, där morfar bodde. I kravallerna deltog framförallt arbetare, men också militärer. Det var inte ovanligt att det var kvinnor som startade upploppen. Eftersom de tog hand om hushållet blev bristerna kanske mest konkreta för dem. 

Morfars pappa, som var järnvägsarbetare, var med och grävde land bredvid banvallen vid Halmstads östra station så att arbetarna kunde odla grönsaker där. Och varje plätt utanför rucklet där de bodde, i ett förslummat område i stadens utkanter, odlades upp. Man höll kaniner i bur på bakgården. Och varje rest, varje frostskadad potatis, varje vildvuxet bär förvandlades på något vis till mat. 

De som var stadda vid kassa kunde dock köpa sig förbi krisen. Det fanns en utbredd svartabörshandel och kött var inte ransonerat, bara så dyrt att endast de rika kunde hålla sig med större mängder. En stor del av köttet exporterades också till Tyskland. 

När kriget tog slut 1918 förbättrades situationen gradvis. Och man kan förstå den vikt som senare socialdemokratiska regeringar lade på att säkra en pålitlig livsmedelsproduktion. Sådana kollektiva krisminnen verkar dock blekna fort. Idag är vi så beroende av livsmedelsimport att kriget i Ukraina får priser att stiga och tillgången att minska – om än marginellt än så länge. 

Klasskillnaderna, så uppenbara och skriande under morfars uppväxt, minskade stadigt under hans liv, även om han förblev kort och mager – och fick kramper även på ålderns höst. Men på senare år har klyftorna ökat igen. I England är kroppsarbetare tjugo år efter i längdökning. I Sverige skiljer det i 7–8 år i förväntad livslängd mellan fattig och rik. I Klassamhället och döden (Katalys No. 58) från 2018 beskriver Mats Wingborg hur inkomst och utbildning har fått en allt större betydelse för hur länge människor lever här i landet.  

För de rika i Sverige har medellivslängden stigit markant. De äter bättre, har längre semester, mindre slitsamma arbeten och gör sig bättre hörda inom sjukvården. Ju rikare du är, desto längre blir livet. Det är hårda fakta i ett land som stadigt är bland de tjugo rikaste nationerna i världen.