Klubbordförande Fridas vilja att skapa förändring: ”Jag vill att mina kollegor ska må bra”

Hon minns när det började. Den där känslan av att vilja förändra och göra skillnad. Hon kan ha varit 10, kanske 12 år. Hennes storasyster hade precis kommit hem från en semesterresa i Bulgarien och berättade om landet i öst. Så väsensskilt från Fridas trygga vardag hemma på bondgården i Skåne.

– Då väcktes något i mig. Min syster berättade om hemlösa, fattiga barn. Jag kunde inte släppa det. Jag minns att jag tänkte att jag måste åka till Bulgarien och hjälpa människorna där.

Men resan till Bulgarien blev aldrig av. I stället fortsatte skolgång och annat i den trygga skånska myllan. Och några år senare blev det föga otippat sommarjobb på dåvarande Skånemejeriet, numera Österlenmejeriet Danone. Fridas pappa jobbade där. Stället kändes bekant, tryggt, familjärt. Hon stortrivdes och blev kvar.

Viljan att skapa förändring

Sedan började det igen. Den där känslan av att vilja skapa förändring. Den greppade henne extra hårt när företaget några år senare skulle anställa sommarvikarier.

– Jag var ganska tydlig med att jag tyckte att vi hade en machokultur på jobbet, för få tjejer helt enkelt. Och jag började driva på för att få in fler tjejer i produktionen.

Företaget lyssnade och i dag är arbetsplatsen mer jämställd. Sedan dess har Fridas engagemang bara fortsatt.

När Mål och Medel träffade henne efter valet 2018 pratade hon om sorgen över det skånska valresultatet. Då var hon klubbens sekreterare men hade redan engagerat sig fackligt i flera år. En kort tid efter intervjun valdes hon till huvudskyddsombud.

Och sex år senare är samma Frida ännu varmare i kläderna. Under första pandemiåret axlade hon rollen som klubbordförande. Samtidigt har hon tre barn kvar hemma, ett fjärde är utfluget. Utöver det – man och en jättestor hund.

Hur orkar du?

– Hur orkar man inte? Vi lever ju här och nu. Det kommer naturligt. Jag trillar in i det. Mina barn spelar amerikansk fotboll. Jag är med på ett hörn där också, säljer hamburgare och sådant vid matcherna. Hade jag inte varit klubbordförande skulle jag säkert ha engagerat mig ännu mer i den förening barnen spelar för.

När burgarna är sålda, hunden rastad och barnen klivit av planen befinner sig Frida oftast på mejeriet där tiden mellan jobbet som operatör och truckförare delas med det fackliga, varannan vecka kväll, varannan vecka dag.

Om någon på jobbet har ett problem hur hanterar du det?

– Jag är nog en ganska peppande person. Min strategi är att i första hand stötta personen att själv våga prata med sin chef. Jag följer gärna med om det behövs men jag tycker också att det är viktigt att uppmuntra kollegorna till att våga själva.

Hur var det att ta över som klubbordförande mitt under pandemin?

– Jag kunde ju inte gå några utbildningar så vår regionala ombudsman Lisa Bakija Andersson fick rycka in och hålla lite privatkurser för mig. Utan hennes hjälp hade det blivit ännu svårare. Bara en månad efter att jag blivit klubbordförande kallades jag till min första förhandling. Det visade sig att det gällde en stor omorganisation.

Det var den första men inte den sista skulle det snart visa sig. Sammanlagt har nu det hunnit bli tre omorganisationer och Frida har varit besviken på företaget varje gång.

– Vi har ju en härlig familjär känsla här hos oss på golvet men när det ska till nedbemanning blir man ledsen. Folk här är så lojala. Många pratar om att man vill att företaget ska överleva. Men företaget måste också tänka på sina anställda. Och vi anställda måste ibland tänka på oss!

Gör du det? Tänker på dig själv alltså.

– Kanske inte tillräckligt. Jag vill ju att mina kollegor ska må bra. De ska inte behöva oroa sig när arbetsdagen är slut. Det är viktigt för mig, säger Frida M’Velele Lembo.

Om någon som läser det här är intresserad av att börja engagera sig fackligt, vad skulle du vilja säga till den personen?

– Gör det. Det är otroligt givande. Det finns så många saker man kan vara med och förändra och påverka på en arbetsplats. Det finns dessutom många intressanta utbildningar man kan gå. När jag började visste jag inte hur en styrelse fungerar eller vilka mandat arbetstagare faktiskt har. Nu har jag både lagstiftningen och kollektivavtalet i ryggen. Det gör mig trygg.