Gunillas ilska efter nedläggningen: ”Allt behöver inte centraliseras”

Gunilla Hedlund är född och uppvuxen i Hökmark, en by strax utanför Lövånger i Västerbotten. När ett bageri skulle etableras i bygden stred hennes pappa, centerpartist i kommunfullmäktige, för att det skulle placeras i Hökmark.

– Där fanns en ledig lokal, och hans övertygelse var att allting inte behöver centraliseras, man kan ha verksamhet även ute i byarna.

Argumenten tog skruv och 1968 gjordes premiärbaket på Nordbröd. Med tiden kom bageriet att växa, byta namn till Lövångerbröd och 2002 bli uppköpt av Fazer Bageri AB. Med ett 60-tal anställda och ännu fler på vikarielistorna var bageriet i Hökmark en livsnerv i bygden.

Det hade en stor plats även Gunilla Hedlunds liv. Hennes sambo, Thomas Walther, jobbade under ett tjugotal år i bageriet. Han var allt från ”frysnisse” till linjeskötare och hanterade snart hela produktionskedjan. Klubbordförande i facket blev han också. Alla deras fem barn sommarjobbade och vikarierade i flera vändor i bageriet.

– Så var det ju för alla. Möjligheten för ungdomar att få en första arbetslivserfarenhet på hemmaplan var ovärderlig för hela bygden. Många fick jobb och det var även många som pendlade från orterna runt omkring.

Beslut om nedläggning

I nästan ett halvsekel rullade allt på. Bageriet i byn sågs som en självklarhet. Därför slog beskedet i januari 2017 ner som en bomb: Fazer ville lägga ner.

– Första tiden var fruktansvärd. Thomas var så förtvivlad, ledsen och arg. Han var så mån om företaget och alla som jobbade där. Jag påverkades förstås av det.

Bara någon dag senare startade Gunilla Hedlund, med hjälp av äldsta dottern, en Facebook-grupp i protest mot varslet. Det kom som en ryggmärgsreflex.

– Jag har alltid varit sån. Det är en sorts rättspatos som slår till. Då är det inte långt från tanke till handling. Ilskan drev också på, den kan vara en stark kraft.

Vreden väcktes framför allt av den påstådda orsaken till varslet. Att bageriet skulle gå med förlust.

– Det var inte sant! Det visste vi och det kunde vi också visa. Via facket anlitades konsulter som granskade vad som påstods. De kunde belägga att det var ren och skär osanning, säger Gunilla Hedlund.

Facebook-sidan blev ett stöd

I en glest befolkad landsbygd var bageriet en storspelare. Procentuellt, utifrån befolkning, motsvarade det en arbetsplats med ungefär 30 000 anställda i Stockholm, enligt fackets beräkningar.

Protestgruppen växte snabbt. För de snart över 3 000 medlemmarna blev den ett viktigt forum att lufta ilska och åsikter i. På köpet blev Gunilla Hedlund något av talesperson för motståndet. Hon intervjuades i TV och flera tidningar, även Mål och medel. Att handla mjölk och bröd i affären blev nu ett stort projekt.

– Jag blev stående i varje hörn med någon som var upprörd. Alla hade behov att prata. Ibland tog det flera timmar innan jag kom ut.

Trots kampen, och flera försök att hitta lösningar, var bageriet nedlagt inom ett år. Produktionen flyttade till Umeå. Facebook-sidan blev nu ett stöd i den tomhet och sorg många kände.

– För de drabbade var det väldigt värdefullt, det har jag fått höra sen.

”Allt behöver inte ligga centralt”

Bageriet monterades ner och livet gick vidare. Gunilla fortsatte som sjuksköterska, Thomas skolade om sig till taxichaufför. En mindre industri flyttade in i bageriets gamla lokaler. Där var arbetstillfällena betydligt färre. Men på olika sätt fick alla drabbade nya jobb, även om några tvingades flytta.

Historien om bageriet i Hökmark är inte unik. Snarlika exempel finns både här och där. Centralisering och urbanisering har Gunilla Hedlund alltid sett som ohållbara trender, både ekonomiskt och klimatmässigt.

 – Man bygger fast sig och skapar kostnader och problem. Allting behöver inte ligga centralt.

En decentraliserad livsmedelproduktion tycker hon är det enda vettiga.

– Vi som lever på landsbygden vet att man aldrig ska lägga alla ägg i samma korg. Det gör en alldeles för sårbar.

Samtidigt avvecklar till exempel Norrmejerier ner i Luleå och flyttar till Umeå, medan Arla flyttat mjölkproduktionen från Sundsvall till Stockholm.

– Det är ju att såga av den gren man sitter på! Fatta vilka konsekvenser det har ur ett hållbarhetsperspektiv, och för beredskapen, om kriget kommer. Ur ett krisperspektiv står du tveklöst med byxorna nere när du centraliserar på det viset, säger Gunilla Hedlund och tillägger:

– Stad och land ska gå hand i hand.

Tecken på liv på landsbygden

Efter att Thomas blev sjuk och gick bort sålde Gunilla Hedlunds fastigheten i Hökmark och flyttade till Älvsbyn i Norrbotten. Där bor tre barn och barnbarn.

Att fastigheten köptes av ett ungt par med barn gjorde henne glad. Hon kan se fler tecken på att landsbygden lever, även i hembyn, trots nedlagt bageri.

Fast det blev några tunga år. Folk for illa och några flyttade.

– Det var en livsnerv som försvann, det står jag fast vid. Sen förlorade vi ett vanvettigt gott bröd. Korntunnbrödet som bakades där har ingen kunnat ersätta.