Så gick Kopparbergs Bryggeri från kris till succé

I medier beskrivs Kopparberg ofta som en ort utan framtid. Förvisso en fin sådan, med pittoresk Bergslagstypisk bebyggelse. Men utflyttning, hög arbetslöshet och en åldrande befolkning har gjort Ljusnarsbergs kommun, där Kopparberg är huvudort, till en av Sveriges fattigaste.

Och visst. Det är sant. Men det finns också en annan sanning här. Och den börjar bara en backe upp från centrum, på Kopparbergs Bryggeri, bakom Ljusnarsbergs kyrka.

Adnan Skodo, 59 år, som sköter bryggeriets logistik, tittar ut genom ett fönster och vinkar. Han har eget kontor, i ett gårdshus mittemot huvudentrén.

Så var det inte förr.

– När jag fick jobb här i mitten av 90-talet hade vi bara tre maskiner. Och bemanningen bestod av 10–15 personer. Det var tuffa tider. Vi visste inte om stället skulle överleva, säger han och öppnar dörren till sitt lilla hus.

Nykommen från forna Jugoslavien fick Adnan Skodo sitt första jobb i tappen, kort efter att bröderna Dan-Anders och Peter Bronsman tagit över bryggeriet, som då gått i konkurs.

Det nya ägarparet lanserade sin första öl 1994 men bara månader senare hände det som inte får hända – bryggeriet drabbades av en brand och förstördes.

Men bröderna Bronsmans och bryggeriarbetarna vägrade ge upp. I stället renoverades bryggeriet och 1995 landade Kopparbergs söta starkcider på Systembolagets hyllor – i en tid då det övriga utbudet mest bestod av en torr brittisk variant. Tajmingen kunde inte ha varit bättre.

– Cidern blev en jäkla succé. Alla ville dricka den, minns Adnan Skodo och berättar om hur stämningen bland arbetarna steg när försäljningssiffrorna började tuffa uppåt.

Nu fanns plötsligt en framtid här. Kanske jobb till pension, till och med. För Adnans del blev det precis så. Pensionen ligger bara något år bort. Med sig tar han minnet av en ovanlig arbetsresa.

– Det är inte alla som får vara med om att det går att vända ett företag i kris till succé. När jag började fanns ingenting. Nu är Kopparberg ett av Sveriges största bryggerier.

Bråkar med glimten i ögat

En person som fått uppleva en annan sorts tillväxt under sina 10 år på företaget, är klubbordföranden och maskinoperatören Marcus Wetterberg.

– Vi har haft det knackigt historiskt. Men efter att ha varit nere under 60-sträcket har vi nu kommit upp i en organisationsgrad på 80 procent, berättar han och låser upp dörren till klubblokalen, vid sidan av bryggeribyggnaden.

Men nöjd med 80 procent ska man inte vara. På den punkten är Marcus Wetterberg bestämd:

– Vi måste resa oss ytterligare, säger han och går före in i lokalen, som självklart är inredd i pubstil med egen bar. På frågan om företaget sköter sig svarar han:

– I stort, ja. Kopparberg måste ha gott rykte. Det är viktigt för företaget. Sedan är jag den sorten som bråkar men med glimten i ögat. När jag tog över som ordförande i februari 2022 började klubben kalla till förhandling. Det var inte arbetsgivaren van vid.

Startade ett upprop

Några riktigt svåra duster har han inte behövt ta. Men en gång tvingades klubben agera hårt och snabbt.

– När vi skulle gå över till månadslön upptäckte arbetsgivaren att de beräknat kollektivavtalets skifttillägg på ett sätt som var mer gynnsamt för arbetarna än det skulle vara. Då ville de förstås korrigera sitt misstag. Som mest skulle en sådan korrigering ha inneburit en löneförlust för arbetarna på upp till 8 500 kronor per år.

Men det blev inte så?

– Nej, vi startade ett upprop som fick namnet: ”Tycker du att din lön är för hög? Det tycker din arbetsgivare.” I princip alla skrev under. Det tyckte inte arbetsgivaren var så kul.

Hur slutade det?

– Det slutade med att arbetsgivaren gav sig. Arbetarna fick behålla den extra ersättningen, även efter övergången till månadslön. Efter det har arbetsgivaren blivit varse om att klubben kommer ta i för att försvara medlemmarnas intressen, så nu är dialogen mellan parterna bättre.

Få arbetstillfällen i Kopparberg

Amanda Larsson, 25 år, som ska jobba natt, knackar på dörren till klubblokalen. Hon kör truck på lagret och är självklart medlem i Livs.

– Det blev jag direkt. Innan jobbade jag på ett pappersbruk men blev varslad en månad efter att jag blivit fastanställd. Så jag vet att det är viktigt att vara med.

För Amanda finns det också en annan sak som är viktig: att kunna bo kvar i Kopparberg. Hon har bott här hela sitt liv och vill stanna. Men arbetstillfällena är få. Många tvingas flytta för att kunna försörja sig. Kopparbergs Bryggeri, som numera är kommunens största privata arbetsgivare med 220 anställda, beskriver hon som viktig för hela bygden.

– Bryggeriet betyder allt för oss som bor här. Vad skulle vi göra om det inte fanns eller om det flyttade? Var skulle vi jobba? Det skulle bli katastrof.

Vi står nu utanför entrén igen. Vita fjun seglar tyst ner mot marken och den himmel som nyss var klarblå skiftar över i mörker. Från fabriken hörs klirret av glas. Flaskor som slirar och skenar genom linje efter linje.

Marcus Wetterberg och klubbens ledamot Jim Johansson, lotsar oss in till glaslinjen, där flaska efter flaska just nu fylls med halloncider. Den söta sorten som bidrog till uppgången efter branden. Ljudet är öronbedövande.

Och varmt blir det också, framför allt i sekundärförpackningen där Jim Johansson har sin arbetsplats. Precis som Amanda kommer han från Kopparberg, och vill bo kvar. Att vara fackligt engagerad på en liten ort med få arbetsgivare är extra viktigt, menar han.

– Klubben här behövs verkligen för att inte arbetsgivaren ska kunna bossa runt med oss. Jag känner många som jobbar här, min syster och flera barndomsvänner. Det är inte enkelt att byta jobb om man vill bo kvar. Därför måste det finnas en stark klubb som ser till att arbetsgivaren sköter sig.

Vi kommer fram till pallarna. Öl och cider i tusentals burkar. En av dem som kör truck här ikväll är Suhaib Abu Alhasan, 20 år, från Palestina. Han kom till Sverige med sin familj för sju år sedan, och stortrivs på bryggeriet.

– Hela min familj flyttade till Örebro för ett par månader sedan. Så jag är ensam kvar i Kopparberg nu men jag har ju mitt jobb, förklarar Suhaib, efter att ha parkerat trucken.

Tidigare arbetade han på Icabutiken nedanför kyrkan.

– Men det är bättre här. Jag gillar att köra saker, så trucken passar mig. Sedan gillar jag att vi har femskiftsschema, då hinner man vila mellan passen.

Precis som Amanda och Jim planerar Suhaib för en framtid i Kopparberg och precis som alla andra vi pratat med är han medlem i Livs.

Ute på gården en stund senare avtar klirret av flaskor. Nu hörs det bara dovt, som en svag påminnelse om vad som pågår innanför fabriksväggarna.

Temperaturen har sjunkit ytterligare och varje utandning blir till moln. Men arbetare i gula västar räds inte kylan. Pallar lastas av och på, körs iväg från lagret. Här bakom Ljusnarsbergs kyrka är produktionen igång, dygnet runt. I en kommun som må vara fattig men som fortfarande har en framtid.

Tack vare hårt arbete och en söt cider.