På hyllorna i den nybyggda stormarknaden i San Francisco de Macorís står alla pulvermärkena: Milex, Alaska, Nido, Nutra, Ultra Milk, Anchor och så vidare.

[Ur nummer: 04/2004] Det finns hur många mjölkpulvermärken som helst, valfrihet kan tyckas, men i verkligheten är det inte så. Bakom märkena finns bara  några få riktigt stora transnationella företag.
Bernabel Matos går längs med hyllan och pekar och förklarar.
– Milex, det är Arla Foods, det är störst, det kommer från Danmark. Nido är Nestlés märke. Numera hämtar Nestlé sin mjölk från Argentina, men tidigare var den inhemsk. Vi gjorde pulvret här i San Francisco de Macorís.
Bernabel är ordförande för Nestlé-facket, Sitracodal. Han är mycket energisk. På spanska kallar man honom ”luchador”, vilket betyder kämpe, och det är han. I staden där han bor och jobbar som mekaniker är han en inflytelserik person med många relationer. Att vara ordförande för facket på transnationella Nestlé ger möjligheter att bilda opinion.

De rika skyddar sig
Han är besatt av mjölkproduktion, eller rättare sagt av orättvisorna bakom den. Några länder, det rika EU och USA, har råd att skydda sin egen produktion, medan andra länderna, de fattiga, inte har det. Det är i sig orättvist. Men dessutom konkurrerar de rika ländernas företag, i detta fall Arla Foods, på ett ojust sätt ut den inhemska produktionen. Det svensk-danska mejeriföretaget får exportbidrag för att sälja sitt mjölköverskottet i Dominikanska republiken. Dumpning kallas det.
Bernabel är med rätta upprörd över denna dumping. För två år sedan drabbade hans arbetskamrater av den. Nestlé beslutade att lägga ner sin mjölkpulvertillverkning i fabriken i San Francisco de Macorís. Det innebar en kraftig minskning av mjölkinvägningen. 28 mjölkbönder gick miste om sin möjlighet att leverera mjölk och 20 arbetare – medlemmar i hans fackförening – förlorade sina jobb. I ett land som Dominikanska republiken är det en mänsklig katastrof. Varje jobb är guld värt.
– Anchor tillverkas av Fonterra, fortsätter Bernabel, gående längs med hyllan. Det är nyzeeländskt pulver. Det säljs också av Nestlé.
Fonterra ingick för något år sedan ett
samarbetsavtal med Nestlé om försäljning av mjölkbaserade drycker i Nord-, Mellan- och Sydamerika och därefter var mjölkpulvertillverkningen i San Francisco de Macorís körd. Den passade inte längre in. Den gick inte att rädda. Importen var billigare.
När vi kommer ut på parkeringsplatsen träffar vi en före detta medlem. Bernabel presenterar mig, talar en stund med honom och förklarar att mannen jobbat på pulverlinjen, blev av med jobbet 2002. Nu kör han taxi. Bilen står lite längre bort.

International viktigaste stödet
Vi åker in till stan, till Nestlé-fackets lokaler som imponerar på mig. Det är välorganiserat och har den nödvändigaste utrustningen, en dator med Internetuppkoppling, som ger möjlighet att läsa nyheter och kommunicera. För Nestlé-facket är livsmedels-arbetarnas international för Latinamerika, Rel-Uita, viktig.
På Rel-Uitas hemsidan på nätet får de tillgång till information om vad som händer inom de transnationella företagen i Latinamerika och globalt. Bernabel har själv skrivit artiklar som publicerats om den lokala mjölkproduktionen och hur den drabbats av importen.
– För oss, säger Bernabel, ger livsmedels-
arbetarnas fackliga international det starkaste stödet. Vi kan få mer styrka genom den än genom vårt eget nationella fack, som fortfarande, tyvärr, är väldigt splittrat. 
Han sitter själv i styrelsen för Rel-Uita.
Sekreteraren i Nestlé-facket, Samuel Santana, ansluter efter arbetsdagens slut. Han är maskinoperatör och berättar att fabriken byggdes för 34 år sedan. Facket har funnits i 32 år. 150 personer jobbar i fabriken, 120 är med i facket. De 30 som inte är med är tjänstemän som enligt dominikansk lag inte får vara organiserade. Med andra ord en hundraprocentig anslutning. Inte illa. Det är de med rätta stolta över.
mål&medel har skrivit om Arla Foods mjölkdumpning i tidigare nummer, om hur tusentals småbönder blivit utkonkurrerade. Det har inte varit olagligt, men uppenbarligen omoraliskt, även om Arla Foods-ledning inte velat erkänna det (Se artikel på nästa uppslag.)
Arla Foods ledning har också svårt att erkänna att den uppmärksamhet som dumpningen fått i Sverige, Danmark och Dominikanska republiken varit betydelsefull för deras beslut att engagera sig lokalt i landet.
Arla Foods koncernfack har – på uppdrag av livsmedelsarbetarnas fackliga international IUL i Genève – ställt frågor till Arla Foods ledning om deras handlande. Dessutom har Livs och LO-TCO:s biståndsnämnd gett fackligt bistånd till dominikanska livsmedelsarbetarnas federation Fentihabeta för att denna ska kunna ordna studiecirklar (se artikel på sidorna 18-19 i denna tidning) och i praktiken hålla koll på Arla Foods ledning, så att den håller sitt löfte, engagerar sig lokalt, genom att antingen bygga ett eget mejeri eller köpa italienska Parmalats fabrik. 
Dominikanska republiken är ett land i ekonomisk kris, kanske värre än den som drabbade Argentina för något år sedan. Valutan faller månad för månad, dag för dag, mot dollarn. Så har det varit under ett år. Det är kaotiskt, ständiga elavbrott, brist på bränsle, det finns inte pengar att köpa importerade varor för. Varje fredag höjs priset på bensin och det är långa köer dagen innan på mackarna. Köpkraften går förlorad. På gatorna står män och visar med fingrarna att de vill växla dollar.
Det är djup kris och många dominikaner söker jobb i USA och Spanien. Men mitt i allt elände är det ändå ett vackert landskap, vänliga människor, tropiska dofter, musik, sol och turister som fortsätter att strömma till, vilket är tur, eftersom landet behöver inkomster och turistindustrin i framtiden kan skapa efterfrågan på till exempel inhemskt producerade mejerivaror.
Så visst finns en framtid, även om det ser mörkt ut just nu.
Den sittande regeringen kan med rätta beskyllas för mycket av kaoset, och den kommer förmodligen att bli bortröstad i valet i maj, men den har ändå försökt göra några bra saker, menar Bernabel. En är lagen om allmän sjukförsäkring som ännu inte trätt i kraft, eftersom staten fortfarande saknar pengar för att uppfylla den. 
En annan bra reform är lagen om mjölkreglering. Ett nationellt råd, Conaleche, har skapats för reglering och utveckling av mejeriindustrin. Målet är att minska landets import av bland annat mjölpulver. En automatisk mekanism ska stötta priset på inhemsk mjölk för att garantera att mjölkproducenterna får en minimiinkomst.
Men inte heller denna reform har varit möjlig att genomföra. Det ekonomiska kaoset har lett till ökade kostnader för mejerierna. De två stora, Rica och Parmalat, har inte kunnat, alternativt vägrat, betala de priser som mjölkbönderna enligt lagen ska ha.

EU ger och EU tar
En av orsakerna till de inhemska mejeriernas dåliga betalningsförmåga är också konkurrensen från den av EU subventionerade mjölkpulverimporten. Situationen är absurd. Med ena handen har EU, enligt danska Ulandsmagasinet oktober 2003, gett pengar till ett storstilat lantbruksprojekt, Prolino, som syftar till att öka den inhemska mjölkproduktionen. Med den andra handen har EU gett Arla Foods och andra mejeriföretag pengar till exportbidrag som konkurrerar ut samma produktion.
EU-kommissionären för bistånd och utveckling, dansken Poul Nielson, har konstaterat att EU:s ena hand inte vet vad den andra gör.  Och att så kan det ju rimligen inte fortsätta.
Mjölkproduktionen har fallit ner i en allt djupare svacka. Det är inte längre bara småbönder som slås ut, utan också stora.
En riktigt stor producent som sålt korna är Cesáere Conteras. Han hade 600 kor och ett 40-tal anställda, men kunde inte få lönsamhet i företaget. Efter 50 år som mjölkproducent la han av och sa upp sina anställda och det är, säger han, nästan kriminellt i ett land som Dominikanska republiken som har en sådan brist på arbetstillfällen.
– Det är det svåraste beslut jag tagit, säger han, men jag hade inget val. Jag kan inte driva ett företag som går med förlust.
Som en protest mot den svåra situationen har Joselín Rodriguez Conde, en annan stor mjölkproducent i San Francisco de Macorís, valt att gå förbi mejerierna som betalar så dåligt och istället sälja och distribuera direkt till konsumenterna. Det är färsk opastöriserad mjölk som bara kylts ner. Grädden finns kvar.

Färsk mjölk billigast
Med fyra små pick-up-lastbilar hämtas mjölken från hans ”Finca Sandiego” och körs in till staden. Den levereras morgon och kväll på fasta tider och platser. På en skylt står att mjölken ska värmas innan den dricks, vilket är viktigt för att undvika till exempel tbc-smitta. På taket finns högtalare som spelar en liten melodi och när bilen stannar kommer barn, kvinnor och gamla och köper. Denna färska mjölk är mycket billigare än pulvermjölken och det är den som de fattiga under den ekonomiska krisen har råd att köpa.
Vi lämnar San Francisco Macorís och åker tillbaka till Santo Domingo. Vägen kantas av risfält. Ris är dyrt och importeras numera, produktionen har gått i stå. Det gäller också kaffet som drabbats av missväxt. Fortfartfarande är emellertid frukt en  framgångsrik exportvara.
I en av förorterna ligger importfirman Mejia Acala som importerar Arla Foods mjölkpulver Milex. Det är en stor lagerbyggnad. 350 arbetare är anställda. I ett stort luftkonditionerat kontor sitter tjänstemännen korrekt klädda.
Ballardo Mejia, vice vd och son till firmans grundare, säger att under de bästa förhållanden har landets mjölkproduktionen aldrig nått upp till mer än 350 miljoner liter per år.
Det räcker bara till 20 procent av landets befolkning. De andra 80 procent behöver också mjölk.
– Om inte vi och Nestlé och andra företag importerade, vore det fruktansvärt, för detta land är varmt, detta land kan inte producera den mjölk som befolkningen behöver.
Han försvarar importen. Han menar att stödet till en europeisk ko som uppgår till 2 dollar per dag, ungefär 15 kronor vilket motsvarar  en dominikansk minimilön, är bra och kan ses som u-hjälp. Den dominikanska staten lägger på 20 procent i skatt och får en välbehövlig inkomst.
– Dessutom, säger han, har jag en god nyhet att berätta. Arla Foods och vårt företag, Mejia Arcala, ska bilda ett join-venture, för att etablera ett mejeri som köper mjölk av bönderna. Vi gör det för att säkerställa vår försäljning här i Dominikanska republiken och för att utveckla de dominikanska mjölkproducenterna så att de blir lika effektiva som svenska och danska.
– Det kan du skriva i Sverige, säger han och ler brett.
Mitt inne i Santo Domingo på det stora mässområdet ligger det statliga mjölkrådet, Conaleche. Direktören David Cueto bekräftar att Arla Foods och Mejia Acals ska etablera sig i landet med egen produktion.

”Importen är nödvändig”
Han har själv varit i Danmark och talat med Arla Foods ledning och sagt att han tycker att Arla Foods bör lägga produktion i landet, och inte bara exportera mjölkpulver. Det dansk-svenska märket, Milex, är störst på marknaden, och detta märke skulle även de dominikanska mjölkproducenterna behöva använda.
Han bekräftar att importen är nödvändig då landet är långt ifrån självförsörjande på mjölk. Men han anser också att det är ett problem, eftersom det undergräver den egna produktionen.
– Varje folk måste ha sin egen livsmedelsförsörjning garanterad i sitt land, säger han. Dominikanska republiken måste på sikt kunna producera sin egen mjölk.