[Ur nummer: 01/2004] Nu är jag trött på allt som har med jul och nyår att göra. Jag har allvarliga planer på att bojkotta alltihop nästa år, säger en moloken lus, för dagen klädd i en urblekt tomteluva.
– Varför är du så negativt inställd? Du är sur för att du varken har fått några julklappar eller julkort? Och ingen vill väl skåla med dig på nyår? Det har du inte gjort dig förtjänt av heller, konstaterar vi på redaktionen lite elakt, trots att vi ätit ganska så många pepparkakor vid det här laget.

– Mobba mig bara, gör det om det får er att må lite bättre, muttrar lusen och drar argt ner luvan över öronen för att slippa se oss.

– Stackars dig lusen. Du har det inte lätt. Löss är inte direkt något som vi människor värnar om.

– Tyck inte synd om mig. Jag reder mig nog. Däremot är det betydligt mer synd om dem på Posten.

– Hur kommer det sig att du tycker synd om dem?

– Gör inte ni det? Tala om världens största fiasko. Ledningen borde ta mig sjutton hamna i Guiness rekordbok. Om ni inte visste det så inrättades Kongliga postverket år 1636 på initiativ av rikskanslern Axel Oxenstierna. Tala om anor. Men vad finns kvar i dag. Ingenting!

– Nu överdriver du igen lusen.

– Gör jag? Folks förtroende är kört i botten. Missnöjet har aldrig varit större. Tacka sjutton för det. Posten har vänt både brevbärare, brevlådor och brevfrimärken ryggen och ägnat sig åt IT-projekt och utlandsinvesteringar. Totalt idiotiskt! Men nu verkar de styrande äntligen tänka om. Det var verkligen på tiden.

– Ja, det kan vi inte annat än hålla med dig om. Vi är lika måna som du om att posten ska fungera. Vi vill ju att tidningen ska nå fram till läsarna.

– Jag måste säga att jag anade oråd på ett tidigt stadium. Jag vet att jag skulle ha slagit larm. Men vem hade lyssnat på lilla mig…

– Du kunde ha försökt!

– Det har ni rätt i. Jag borde ha skrivit till dem. Ett brev betyder ju så mycket men att jag skulle behöva upplysa Posten om det hade jag aldrig trott