[Ur nummer: 01/2004] Nytt år igen, skamligt snart efter det förra. Inte finns det väl anledning att tro att det här nya ska bli så mycket mer än en enda dag längre och knappast bättre. Fast posten ska visst ändras. Läste i ett huvudstadsblad att posten ska bli bättre. Men eftersom skribenten inte förstått hur den fungerar nu kunde han inte förklara vad som skulle ändras. Det var mycket roligt.

Annars blir det säkert som vanligt. Några redan rika kommer att lura till sig osannolika summor pengar av andra som nästan inga har, många kommer att dö i onödan, en och annan mobbas för att han predikar guds ord på fel sätt, vi lever ju bara i 2000-talet, medan andra förlorar jobbet och får sitt liv raserat. Som vanligt. Nåja, kanske en och annan vinner på en trisslott och blir kär också.

Mig har faktiskt ingen lurat av några pengar, inte annat än det gamla vanliga smårånandet varje gång man går på kafé och får betala 38 spänn för en ljummen latte. Det kan jag glädjas åt när bekanta sett hela sin pension fara ut i cyberrymden i form av värdelösa aktieandar. När maken avled och livförsäkringen betalades ut fick jag på köpet en personlig bankman. Han var småbarnspappa och för övrigt samma person som fått oss att sätta kryss i rätt rutor så att nämnda pengar faktiskt betalades ut genast och inte i någon avlägsen framtid när barnen ändå rimligen börjat försörja sig själva. Han placerade våra pengar säkert och odramatiskt, vi fick till och med lite ränta. Sen lades hans bankkontor ned och han började visst baka bröd i stället och jag fick en ny bankman. Yngre. Bakåtstruket hår. Smart dator.

Våra pengar var tråkigt placerade sa han och klickade lite med sin mus, slickade sig om läpparna och visade på förslag som skulle ge utdelning på sikt. Nästan stensäkert. Jag sa nix. Stod på mig när han klickade och slickade lite till, och han tröttnade. Såg på klockan, ryckte på axlarna och förlorade sig in i sin skärm. Om jag följt de där råden hade jag varit pank idag. Det är jag ändå. Men jag fick fem semestrar med familjen och ett gäng nya möbler först. Hans råd hade räckt till en busstur till Uddevalla och två madrasser.
En god vän förlorade jobbet under året som gick. Fick packa sin kasse och gå utan betänketid. Förnedrad. För att han tittat på herrar i sin dator. Inte smågrabbar, nej inte alls. Sånt är straffbart och kan gärna bespottas vid långsam golgatagång i bojor runt hela arbetsplatsen på väg ut i mörkret. Nej, det var män han såg på, riktigt vuxna män, men påfallande oklädda.

Jag tycker inte herrarna på sådana där bilder brukar vara särskilt tilldragande, biffiga och tomma i blicken, men jag känner en del män som gillar dem. Säkert skulle de kunna ha vettigare saker för sig med sina datorer på arbetstid, läsa kvällstidningarna till exempel som vi andra, och spara de välpumpade skinkorna tills de kom hem. Eller kanske rent av ägna sig åt själva livet. Men ändå! Få sparken!

Min bankman har avancerat. Hittade hans namn på en riktigt läskig sida när jag irrade omkring på nätet. Högt upp bland cheferna på bankens huvudkontor. Jag vill inte veta hur många miljoner han har klickat iväg för hederligt folk på vägen dit. Bortsett från alla andra betänkligheter så hade jag föredragit om just han klickat på oljiga herrumpor i stället för siffror. Eller överdimensionerade silikonbröst, jag tror han var mer den typen. Då hade det funnits en god chans att han blivit upptäckt. Och sånt får man ju alltså sparken för. Åtminstone om man är en sketen vaktmästare på ett rätt så sketet kontor. Reglerna kanske är annorlunda i bankvärlden. För sånt också.
God fortsättning!