En nitisk besiktnings-veterinär på Swedish Meats slakteri i Uppsala vägrar tala med stallpersonalen, säger att hon inte får ha någon dialog, utan bara ska anmäla felaktigheter som utsätter djuren för
onödigt lidande.
Frågan är vad hon själv gör? Den mänskliga arbetsmiljön har blivit olidlig.

[Ur nummer: 01/2004] Tre poliser kommer instormande, med pistoler vid höften, och anklagar en för att göra något brottsligt – när man sköter sitt jobb. Så beskriver Göran Ohlström det som hände på slakteriet.
Polisen gjorde en razzia med anledning av den då pågående förundersökningen om brott mot djurskyddslagen. Det gällde bland annat misstanke om otillåten användning av elpåfösare i grisslakten.

Några av stallpersonalen förhördes, en var Göran Ohlström.
– Det var en chock för mig, säger han. Att det blev jag berodde bara på att jag råkade stå närmast. De frågade om de fick förhöra mig och jag sa ja. Förhöret pågick i tjugo, tjugofem minuter i omklädningsrummet och senare på kvällen ringde de hem till mig.
För honom var det en mycket jobbig upplevelse. Han har aldrig tidigare suttit i något polisförhör.
– Herregud, säger han. Var finns proportionerna? Det sa jag också till poliserna. Vad använder ni era resurser till?

Stämplad som djurplågare
Media slog upp polisrazzian stort och eftersom det handlade om misstanke om brott mot djurskyddslagen så var stämpeln där – djurplågare.
Anklagelsen har en mycket stark laddning och den kletar fast och hänger som ett hot över alla som jobbar med djur på slakteri. Och den ger makt åt dess användare.
När jag träffar stallpersonalen i fikarummet en måndag i december är de alla uppfyllda av det som hänt.
– Det är en häxjakt, säger Staffan Elf. Det är en person som ligger bakom det här, en besiktningsveterinär. Hon gör allt för att skita ner oss, hon anmäler allt, hon smyger runt i stallarna med anteckningsboken och skriver upp och anmäler. Det är fel. Det är ingen som är här för att plåga djur.
Många av stallpersonalen bor på landet och är, eller har varit, lantbrukare med egna djur. Och för dem är det kanske extra jobbigt.

En person bakom
Marlene Carlsson, som är ensam tjej bland stallpersonalen, har både häst och katt hemma. Djur är hennes intresse. Och det är, säger hon, naturligtvis sorgligt att avliva djur, men de djur som kommer till slakteriet är uppfödda för att avlivas. Hon känner sig inte alls som någon djurplågare.
– Det är inte kul att bli anmäld för att plåga djur, det är fel. Det är inte frågan om det. Vad ska vi göra med ett stort nötdjur som stannar i drivgången? Bara står där! Vägrar röra på sig!
Stallpersonalen säger att det är en person som står bakom nästan alla anmälningar, en besiktningsveterinär som varit med om att stänga ett annat slakteri. Det är Barbro Björklund, som nästan blivit rikskändis för sin kamp mot djurplågeriet. För djurrättsrörelsen är hon en ikon. Själv säger hon, med ett leende, när jag träffar henne en trappa upp, i besiktningsveterinärernas lokal, att hon inte äter kött från tamboskap. Hon kan inte med den hanteringen: köttindustrins alltså.
Hon säger också – och det bekräftar det Staffan Elf och andra sagt – att hon inte pratar med stallpersonalen.

Vägrar prata eller ge råd
– Vi är en tillsynsmyndighet, säger hon. Vår uppgift är inte förenlig med rådgivning, men det verkar stallpersonalen inte förstå. Jag tror att det vore bra om det gjordes tydligt för dem. Min uppgift är att bevaka att djuren inte far illa. Jag ska se till djurens situation. Jag har skyldighet att anmäla när djur utsätts för onödigt lidande.
* De säger att du inte svarar på frågor, att du inte har någon kommunikation med dom?
– Nej, det har jag inte och det är inte min uppgift. Jag ska inte vara deras arbetskamrat. Om jag skulle ge dem råd och om de skulle följa mina råd, då skulle jag inte längre kunna utöva kontroll. Då skulle jag kontrollera mig själv och det fungerar inte. Tänk om de råd jag ger är galna?
Här någonstans i resonemangen verkar hennes tuffa attityd ha spårat ur, en myndighetsperson som inte kommunicerar, som inte svarar på frågor, som inte försöker ge några lösningar, utan bara anmäler! Vad är det?
För Peter Gåhlin, stallpersonalens arbetsledare, är det uppenbart.
– Hon vill inte ge råd, eftersom hon bara vill sätta dit oss. Så är det.
Barbro Björklund sätt att utöva sin myndighet leder till en stor portion onödigt mänskligt lidande. Stallpersonalens psykosociala arbetsmiljö är helt oacceptabel. Detta slås fast i en rapport från Uppsalahälsan.

Kränkta av smygande
Stallpersonalen upplever hennes smygande som oerhört irriterande. De känner sig kränkta av hennes beteende och fråntagna sin yrkesheder. Det är svårt att göra ett fullgott jobb om någon står bakom ryggen och väntar på att man ska göra ett misstag och på att anmäla en för det. Klimatet på arbetsplatsen är så infekterat att en person uppger att han blivit sjukskriven på grund av det. 
Uno Mattson, beteendevetare på Uppsalahälsan, skriver i rapporten att ”en förändring måste ske snabbt innan fler drabbas av stressrelaterad utmattning och blir sjukskrivna” och att ”en dialog måste komma till stånd med Livsmedelsverkets besiktningsveterinärsorganisation där även stallpersonalens situation beaktas”.
Marlene Carlsson berättar om den senaste anmälan. De hade problem med en ko som stod stilla i drivgången, och vägrade röra sig. De ringde då till besiktningsveterinärernas chef Björn Arenander som kom ner till stallet och gav tillåtelse att använda elpåfösare.
Det var på tisdagen den 2 december. Samma sak hände på torsdagen. En ko stod stilla i drivgången, och det hjälpte inte heller att öppna en lucka i gången och försöka få den att gå ut den vägen.
– Vi ringde återigen Björn Arenander som gav tillåtelse att använda elpåfösare. Jag gjorde fem pickar mot bakdelen och då stod Barbro Björklund där, utan att säga något. Hon står bara där med anteckningsbok, och man vet att hon gör det för att anmäla en. Det är psykiskt mycket påfrestande.

Hamnar i tidningen
Sådan är arbetssituationen för stallpersonalen. Överveterinären ger tillåtelse åt en åtgärd och när den tillämpas blir den anmäld av Barbro Björklund. Och man ska komma ihåg att en anmälan om felaktig användning av elpåfösare i det här sammanhanget, även om det inte står så ordagrant, är en underförstådd anklagelse om djurplågeri.
Det är så det tolkas när det kommer i tidningen. Och där hamnar Barbro Björk-lunds anmälningar.
Björn Arenander säger att det är riktigt att han gett tillstånd att använda elpåfösare vid de båda tillfällena.
– Det är trots allt tillåtet i undantagsfall, säger han. Jag anser att det var berättigat.
Han säger också att ingen veterinär längre vågar uttala sig om elpåfösare av rädsla för att bli anklagad för att vara djurplågare. Efter viss tvekan meddelar han sin uppfattning som är att elpåfösare, om den används rätt, en sekund mot djurets bakdelsmuskulatur, är helt ofarligt. Det ger en krypande, stickande känsla, som är obehaglig, inget mer. Han har själv prövat.
Vad som hänt är att värderingarna i samhället om vad som är god djuromsorg förändrats.
I grisslakten används inte längre elpåfösare. Stallet har byggts om och automatiserats. Djuren drivs framåt i gången med skivor, de delas upp tre och tre och går till synes oberörda in i bedövningskammaren. Djurmiljön och arbetsmiljön har blivit mycket bra.
Han anser att en liknande ombyggnad skulle behövas för nötboskapen, så att drivningen blev minimal, men fram till dess behövs hjälpmedlet för enstaka djur. Vad som är ett undantagsfall är en tolkningsfråga.
– Jag kommer att överlämna den frågan till den lokala tillsynsmyndigheten som får säga hur vi ska klara ut det här.

En arbetarskyddsfråga
Det är stadsveterinären Claes Kilhbergs uppgift att bevaka djurskyddet. Samma dag som han fick Barbro Björklunds senaste anmälan åkte han till slakteriet för att se hur det fungerade.
Han var där från 8.30 till 12.30 och under den tiden användes elpåfösaren två gånger på nötkreatur. Han anser att det var rätt båda gångerna. Problemet med nöten är att djuren ofta gått lösa ute och har svårt att komma in på ett golv. Normalt använder stallpersonalen en skallra eller kläppa, det fungerar i de flesta fall.
I undantagsfall kan de gå iväg och hämta en elpåfösare för att få djuret att gå framåt.
– Det är också en arbetarskyddsfråga, konstaterar han.
Medan har var där tog stallpersonalen ut två kor från drivgången och lät dem gå om igen någon timme senare.
– Jag tycker att Peter Gåhlin och stallpersonalen gör ett bra jobb, säger han.
Han pratar självklart med stallpersonalen. Han ger råd och han kommer med förslag.

Hoppande får
– De som jobbar i stallet har kunskaper och är en bra källa till information, säger han. Jag kan förstå att de mår dåligt av att se Barbro Björklund stå och anteckna utan att säga något. För mig är det fullkomligt obegripligt. Jag tycker att man ska ha en dialog.
Barbro Björklund är mycket nitisk. Hennes senaste anmälan innehåller också en besynnerlig farhåga över att får i stallet ska kunna hoppa två meter upp i luften över ett plank på 1,75 meter. Det vill hon att miljökontoret ska undersöka. Risken är liten, skriver hon, men ”det vore bra om miljökontoret vill kontrollera huruvida detta är förenligt med gällande lagstiftning och praxis.”
Hur ska man tolka det? Får får hoppa två meter?
Claes Kihlberg menar att stallpersonalen hamnat i en ohållbar situation. Veterinärernas arbetsgivare, Livsmedelsverket, borde komma ut och lösa sina egna problem.