[Ur nummer: 01/2004] Det här med modersmål kan vara knepigt ibland. När jag jobbade som svetsare i Luleå på 1980-talet hade flera av mina arbetskamrater finska som modersmål. Några av dem kom från Finland, men de flesta var helyllesvenskar. Uppväxta i Tornedalen på 1940- och 1950-talet var de först och främst finsktalande. Jag som talade ångermanländska ansågs närapå utomlands ifrån. Dessutom var jag kvinna. Klart att de tyckte att jag var ”lite eljest”.
Sedan flyttade vi och jag fick jobb i korvhallen på Konsum Chark vid Medborgar-platsen i Stockholm. Där kom de flesta från Söder eller från söder-om-söder. Sinsemellan snackade de slang som jag inte snappade. Inte jag och inte de som kom från Italien, Frankrike eller Jugoslavien heller.

Svenska, engelska, kroppsspråk
I våningen under oss, i paketeringen, jobbade resten av världen: afrikaner, från både nord och sydsidan om ekvatorn, sydamerikaner från Chile, Colombia och Brasilien, asiater från Thailand, Vietnam, Indien och Pakistan. Deras matlådor lockade mig att sitta vid deras bord. Vi pratade svenska, engelska och kroppsspråk för att kommunicera.
Jag bodde och bor kvar i Alby, ett jättelikt miljonprogramsområde med betongklumpar fulla av folk. I ungarnas skola talades mer än trettio olika språk. Mina jobbarkompisar i korvhallen skojade med mig att jag åkte orientexpressen när jag tog tunnelbanan hem. Själva tog de tuben.
– Men det passar väl dig, sa de.
– Du är ju närapå invandrare själv. Norrlänning som du är!
Före jul när jag var ute och gick med mina gå-stavar i Alby kom en liten svart kille fram till mig. Han var väl en åtta, tio år.
– Vilket land kommer du ifrån? sa han
– Ångermanland.
– Vet ni inte i det landet att stavar skall man ha när man åker skidor? Det skall vara snö på marken och så har man långa träskivor på fötterna. Så gör man i Sverige!

”Måste vara från Stockholm”
Jag blev så full i skratt att jag blev svarslös. Jag hade inte heller hjärta att tillrättavisa honom. Han hade ju rätt. Det skall vara snö när man åker skidor, han ville ju bara hjälpa mig så att jag skulle veta hur det var. Men ibland undrar jag vilket land jag egentligen kommer ifrån och var jag bor. För visst är det lite knäppt att gå omkring med stavar på barmark? Hade det varit i Ångermanland, i den lilla byn jag kommer ifrån hade dom nog också undrat vem jag var som inte visste hur man gjorde. Dom hade nog sagt, bakom gardinerna, att ”hon måste vara från Stockholm”.