[Ur nummer: 05/2004] Det började med en träningscykel av rätt gammaldags modell för hemmabruk. Enkel, hopfällbar, men ändå relativt stadig. Ful. Jag har inte alls något emot träningscyklar. Visserligen har jag själv svårt med både lusten och tålamodet, som inför så mycket annat, men jag vet att de rent av räddar liv, rätt och regelbundet använda. Till och med mellanbarnets fullblodshypokondriske gudfar har hasplat sig upp på en och är euforisk. Det är en sån där modern spinningvariant och den får honom att halvtimmar i taget, minst, tänka på något annat än sina inbillade sjukdomar. Det tror jag kan förlänga hans liv avsevärt. Visserligen måste väl det där förlängda livet framlevas där på sadeln för att det ska fungera, men att trampa runt på plats under kompetent ledning är å andra sidan säkert mer meningsfullt än mycket annat han gjort. Försovit sig tills han fick sparken från bryggeriet eller givit ut böcker för få ville läsa. Och för all del, som mormodern sa på sin grövsta värmländska; ”skam kan allt ladda, han”. Till slut kanske cykeln åstadkommer storverk. Så gudfadern mitt i flåset blir kär i sin spinningfröken och flyttar till Estland med henne. Eller nå’t.

Men det här var en helt annan cykel och den räddade inga liv, eller så gjorde den det, och det började inte ens där. Det började på en rökig jazzlokal i Gamla stan dit kompisen och jag gick, inte för att vi gillade jazz men för att de eventuella spanen som gick dit gjorde det och vi upptäckte att span som gillade jazz hade något högre dräglighetsnivå än genomsnittet.
Dessutom var det lättraggat.

Så där stod han en dag i vit trasig undertröja och blekta jeans och utan att jag visste riktigt hur det gick till satt vi plötsligt tillsammans i ett nybyggt vardagsrum söder om söder. Han uppflugen på en träningscykel. Och det luktade gympasal och musiken han cyklade i takt med vrålade ut genom fönstret så grannarna undrade om vi hade party mitt på tisdagseftermiddagen. Jo, det började förstås egentligen där. Med att jag inte stod ut med svetten som stänkte över ljus parkett och nya tapeter. Så han fick flytta sitt ekipage till extrarummet. Vilket medförde att han fick spela den där sjuttiotalsrocken ännu högre för att den skulle höras dit. Det var samma rum som jag sov i ett tag, senare, med katten.

Nitton eller tjugoett år ännu senare, cirka, inser jag att åldern tagit ut sin rätt. Jag har glömt vad bandet hette som spelades. Jag funderar faktiskt nästan ett år. Sedan skickar jag ett mail och undrar. Och får svar. Canned Heat! Hur kunde jag glömma?  Skaffar genast en cd och anar nästan svettlukten under rolling and tumbling… ser som en ren reflex upp så jag inte ska halka på parketten. Men, undrar x:et i sitt mail, varför vill jag veta? ”Ska du nu plötsligt skriva ett kåseri om mig efter alla år?”
Och jag svarar, glatt och frimodigt att kära nån då, anar han inte hur många oförglömliga kåserier om just honom och hans släkt som jag glatt omvärlden med under åren! Vill för resten inte han och nyaste hustrun komma på middag nu när vi bor i samma stad igen?

Det blev väl något fel i cyberrymden där mellan Stockholms södra förorter. För sedan har jag inte hört något mer. Inte ett ord. Något säger mig att jag inte ska fråga en gång till. Att tystnaden talar sitt eget välformulerade språk.

Så man kan väl säga att det slutade för gott med samma gamla träningscykel också.
Och en egen skiva med CH. Vad jag nu skulle med den till. Jag står ju faktiskt inte ut med dem nu heller.