Hela hon tycks vara gjuten i härdat stål. Den som har slitit stenhårt i 28 år som köttstyckare är med stor sannolikhet totalt sönderbruten. Men det tycks inte Krystyna Rzepka vara. Hennes hållning är stålfjäderns, hennes leende är brett och hennes blick är glasklar.

[Ur nummer: 07/2004] Hela hon tycks vara gjuten i härdat stål.
Den som har slitit stenhårt i 28 år som köttstyckare är med stor sannolikhet totalt sönderbruten.
Men det tycks inte Krystyna Rzepka vara. Hennes hållning är stålfjäderns, hennes leende är brett och hennes blick är glasklar.
–  Nejdå, det är bara på ytan det ser så ut,  jag har värk i hela kroppen, som i stort sett alla andra har som arbetar här. Men jag har lärt mig leva tillsammans med min värk. Den är en del av mig, säger Krystyna och småskrattar på det där lilla uppgivna sättet som vi alla gör ibland.
–  Om jag skulle vakna på morgonen och inte genast känna av värken så skulle jag bli förvirrad och känna mig ensam och bortkommen.

Finska och svenska ägare
Krystyna arbetar på en av det stora slakt- och charkföretaget Sokolows fem fabriker, den i Kolo, väster om Warszawa. Sokolow som till största delen ägs av finskt (HK Ruokatalo) och svenskt (LRF) bondekapital.
Krystyna börjar arbeta i styckningen klockan sex på morgonen. Och  sen arbetar hon i stort sett åtta timmar i sträck, fem dagar i veckan.
– Vi har bara rätt till en riktig rast om dagen, 15 minuters betald lunch.
För det slitet får hon efter en månads arbete ut cirka 1100 zloty efter skatt, berättar hon. I svenska kronor motsvarar det ungefär det dubbla: 2 200 kronor.
– Min lön räcker bara till det allra nödvändigaste, mat och bostad, till min överlevnad. Jag måste låna pengar om jag ska köpa något speciellt, kläder, medicin, eller så.

Lättare försörjningsbörda
Hennes försörjningsbörda har ändå lättat lite sedan de två döttrarna ”flugit ur boet” och bildat egna familjer, berättar hon.
– Men samtidigt har priserna på alla livsnödvändiga varor chockhöjts under senare år utan att våra löner har höjts ett enda dugg.
Trots att Krystyna jobbar ”som en hel karl” och utför precis samma arbetsuppgifter som gubbarna vid styckningsbandet så har hon och hennes kvinnliga arbetskamrater mindre betalt än dem.
– Det är ingenting som vi pratar högt om här. Det bara är så. Vi kvinnor tjänar mindre än männen.
Det är ingen himmelsvid löneskillnad, berättar hon vidare.
–  Alla tjänar dåligt här, men vi kvinnor har nog generellt sett cirka tio procent lägre lön än karlarna.
Hon betonar ordet nog för det är mycket hysch-hysch om löner, officiellt betraktas nämligen lönesättningen som en ”affärshemlighet” inom företaget.
– Men vi vet ju vad våra närmaste arbetskamrater tjänar även om vi inte får tala om det för utomstående.
Krystyna konstaterar också med stor uppgivenhet att arbetsförhållandena på fabriken har försämrats betydligt under senare år.
Förutom att alla löneförhöjningar har uteblivit under de tre, fyra senaste åren har även arbetstempot, under arbetsledningens stränga övervakning, skärpts betydligt.

Dyra mediciner
– Det gör bara mer och mer ont att jobba här och jag måste köpa mer och mer salvor och värktabletter för att i någon mån kunna lindra det onda. Och jag får bara ut mindre och mindre i lön för att kunna köpa de lindrande preparaten.
Trots allt Krystyna, har du några framtidsdrömmar?
– Alla har vi väl våra drömmar. Det är vackert och det känns skönt att drömma, svara hon och riktar sin blick snett upp mot taket.
– Men man måste ju arbeta också för att kunna överleva.