[Ur nummer: 07/2004] Sätter du dig i en nytjärad eka vid Ölands södra udde och ror 18 mil i sydlig riktning når du Polens långgrunda nordkust. Längre bort än så ligger inte Polen vars yta är mindre än Sveriges men vars invånare är fyra gånger fler än Sveriges.
Polens historia är sedan slutet av 1500-talet i stora stycken fylld av blodiga krig och förnedrande ockupation av främmande makt. Bland annat härjade maktlystna svenska kungar som Karl X Gustav och Karl XII i Polen och våldförde sig på allt som kom i deras väg.
”Den svenska syndafloden” och ”Akta dig för svensken” är talesätt som fortfarande är levande i den polska begreppsvärlden.
Under mer än ett århundrade, mellan år 1795 och 1918, existerade inte ens Polen på världskartan. Då hade Ryssland, Österrike och dåvarande Preussen styckat upp och fördelat landet mellan sig.
I samband med första världskrigets slut återuppstod dock Polen igen som nation, för att sedan brutalt dras in i det andra världskrigets mest fasansfulla krigshandlingar, med judeutrotning och koncentrationsläger samt total sönderbombning av städer och byar.

Efter krigets slut förvandlades Polen till något som kallades en ”folkdemokrati” – som i verkligheten var liktydigt med en sovjetisk lydstat i vars hårdhänta nypor missnöjet snabbt växte sig starkt i den polska folksjälen. År 1980 utmynnade det breda missnöjet i bildandet av den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet (Solidarnosc) under ledning av den karismatiske varvsarbetaren Lech Walesa.
Bildandet av Solidaritet innebar att arbetare runt om i Polen organiserade stora strejkaktioner, som centralmakten klubbade ner med militärt våld av grövsta kaliber. Den medialt mest kända, den mest symbolladdade, strejken var den på Leninvarvet i Gdansk.
Kommunistregimen förbjöd därefter Solidaritets verksamhet och från december 1981 och ett drygt år framåt rådde krigstillstånd i Polen.
Först i slutfasen av 1980-talet började Polen öppna sig för omvärlden.
År 1989, efter ett parlamentsval där det underjordiskt överlevande Solidaritet vann en förkrossande seger, övergick Polen till marknadsekonomi. Året därpå upplöstes kommunistpartiet  och Lech Walesa utsågs till landets förste folkvalde president.
I och med det öppnades Polens gränser också upp på vid gavel för en kapitalistisk invasionsarmé.

De då statliga ägda polska företagen såldes ut på den privata marknaden och övertogs snabbt, billigt och girigt, till övervägande delen av utländskt kapital.
På Solidaritets och Lech Walesas axlar vilade i det skedet stora folkliga förhoppningar om en snabb ekonomisk uppgång som skulle ge välstånd åt det stora flertalet.
Men snart visade det sig, att vägen från kommunistisk kommandoekonomi till kapitalisk marknadsekonomi innebar nya svidande uppoffringar för den polske arbetaren: konsumentpriserna steg, produktions-kraven skärptes, de arbetslösa blev fler och fler och löneökningarna uteblev.
Missnöjet började återigen gro och nu drabbades Solidaritet som politiskt parti och facklig rörelse och Lech Walesa som president. Det var inte den här ”friheten” ni lovade oss, menade många besvikna samhällsmedborgare.

Efter fem år var Lech Walesas presidentperiod slut och Solidaritet som politiskt parti i stort sett utplånat. Men den fackliga verksamheten, Solidarnosc, lever fortfarande vidare om än med betydligt färre medlemmar, cirka 800 000, än för tio år sedan då man hade 2,4 miljoner medlemmar. Och som facklig organisation är man idag medlemsmässigt förbisprungen av OPZZ, som en gång skapades, av den forna militärregeringen, som motvikt till Solidaritet.
Från den 1 maj i år ingår Polen i EU.
Och nu blandas nya ljusa förhoppningar om framtiden med mörka erfarenheter från dåtiden i den polska folksjälen.
Vad kommer att hända nu? Allting har ju gått så otroligt fort! För tjugo år sedan rådde krigstillstånd här i landet, idag är vi fullvärdiga medlemmar i EU, konstaterar Krystyna, Boleslaw, Maciej, Halina, Ryszard och många andra som vi möter under vår rundresa i Polen.