– Det här är ett land som hela tiden fått kämpa för sin identitet och hela tiden fått slåss för att återerövra den, därav detta väldiga intresse för historia: det här är Polen, det här är Polens gränser, det här ingår i Polen.

[Ur nummer: 07/2004] Mika Larsson, svensk kulturattaché i Warszawa försöker förklara det polska intresset för historia. För det är slående när man kommer på besök. Ung som gammal talar på ett annat sätt. De tar med en till kyrkor, palats och byggnader och pekar och pratar.
Så gör vi ju inte i Sverige. Med undantag för idrottsprestationer, där vi har specialintresserade som kan mala på med årtal, personer och platser, men av vårt lands historia är vi inte så besatta. Det engagemanget finns inte.
Mika Larsson ser det psykologiskt. Den polska identiteten har hela tiden attackerats. Vår svenska identitet är däremot så självklar att vi inte tänker på den.
– Det är vi som levt i fred i 200 år som är annorlunda, säger hon.
Så är det inte i Polen. I det här landet har varje generation haft ett krig eller en diktatur eller ockupation. Alltid har det varit några som invaderat landet, som bränt och förstört, avrättat, bombat och deporterat.
– Det är fullständigt självklart att om mitt jag har rivits ner gång på gång på gång, så får jag en enorm kärlek till det där jaget och dessutom får jag ett enormt behov av att återupprätta det. Det som raserats och åter raserats vill jag bygga upp igen och de som har slagits emot erövringarna, invasionerna, diktaturerna blir mina hjältar för de visade mod i generation efter generation och gav sitt liv.

Mobiliseringskraft för Polen
Hon menar att det finns en positiv kraft i den här nationalismen. Om man väljer att kalla den för patriotism så är det en väldigt stark konstruktiv kraft i historien. Den har lett till att Polen återuppstått som nation, alltså en positiv mobiliseringskraft i nationen till försvar av Polen.
Problemet är när denna patriotism går över i någon slags populistisk nationalism, då kan man börja diskutera och analysera och titta lite extra på det. (Se separat artikel om fackföreningen OPZZ och det populistiska Samoobrona-partiet.)
– Samoobrona betyder självförsvar och det ledaren för partiet, Andrzej Lepper, säger är att han vill försvara polsk jord mot uppköp av utlänningar. Det ska förstås i den historiska traditionen av Polen som alltid i mer eller mindre grad ockuperats och hotats av främmande makt.
Hon berättar att det ständigt pågår analyser av vilka människor som stödjer Lepper.

Missnöje från höger och vänster
– Jag tror själv att det är missnöjesfolk på både höger- och vänsterkanter. Det är småbönder som inte har kommit över tröskeln till den nya tiden, de sitter med väldigt lite mark och kan knappt släpa sig fram. Många lever i stor fattigdom, allt de har är sin lilla täppa. Deras barn ser i många avseenden ingen framtid, för de kan bara det polska språket och de bor i en polsk by och det arbete som garanterades dem där, för att det krävdes i det socialistiska samhället, det finns inte längre. De värderar den polska marken, kyrkan och Gud, familjen, traditionella världen, de vill försvara den polska jorden.
Den andra halvan, berättar hon, är folk som saknar kommunismen, saknar denna tid, ett slags vänsterpopulister och vad söker de? De söker staten där man tog hand om varandra, där det fanns socialbidrag; staten tog hand om folket och polackerna tog hand om varandra.

Femton år sedan diktaturen
Hon ser länken mellan fackföreningen OPZZ och Samoobrona som ett uttryck för hur svagt facket är i Polen. Fackliga organisationer här är marginella, och i och med det försöker de söka en bredare bas.
–  Den intressanta frågan är varför de är så marginella och svaret är att det är bara femton år sedan de hade en diktatur. Under den perioden användes organisationer som redskap för att kontrollera människorna. Femton år är en för kort tid för att människor ska återvinna förtroendet för organisationerna som ett redskap för positiv förändring.

* Det är trots Solidaritets historiska insats?
–  Nej, men Solidaritet var ju ingen facklig organisation, det var en rörelse. Tio miljoner människor som riktade sig mot något. Från det ögonblicket de var övertygade om att de skulle vinna segern mot diktaturen, blev de oense om vad de skulle sätta istället, från det ögonblicket splittrades folkfronten i ideologiska enheter, där en del kallar sig partier, andra fackförbund.
Solidaritet fanns i sexton månader. De kallade sig ett fackförbund, men vi skulle snarare kalla dem en politisk rörelse, för de ägnade sig åt både politiska, ideologiska och fackliga frågor.
–  Jag tror att en fri fackförening var deras sätt att definiera frihet. Någonstans var de tvungna att kräva den och då…
Här gör hon stopp i tankegången, tar en paus. Hon var själv med i Gdansk i augusti 1980 när varvet ockuperades av arbetarna och den första fria fackföreningen i Östeuropa bildades. Hon rapporterade till de svenska medierna och skrev en bok om händelsen.
–  Nej, säger hon, så enkelt var det inte. I polsk efterkrigshistoria har det varit en mängd revolter, en del började bland arbetarna i fabrikerna och en del bland akademiker och studenter vid universiteten.

Arbetare och intellektuella
Det nya med strejken i Gdansk var att där, för första gången, kunde arbetarna och de intellektuella hålla ihop.
På 1970-talet hade några intellektuella med Adam Michnik och Jacek Kuron som förgrundsgestalter bildat KOR, Kommittén för arbetarnas försvar. KOR:s syfte var att hjälpa arbetarna att erövra redskapen för en revolt som skulle kunna få bestående positiva effekter.
De började i hemlighet att skola arbetarna i fackligt arbete, i verkligt fackligt arbete.
Till de första som skolades hörde Lech Walesa och det första han och de andra lärde sig vara att fackförbunden skulle vara fria.
De skolades till att ställa fackliga krav på fackliga grunder. Det blev sedan dessa fackliga ledare som kom att leda strejkerna under sommaren 1980, och då var det naturligt att de ställde fackliga krav.
Överst stod kravet på fria fackföreningar och i praktiken blev de 21 krav som listades symbolen för Solidaritet.

Svaga fackföreningar
–  För oss som tittade på det utifrån var det en blandning av politiska och fackliga krav.

* Men idag finns inte mycket kvar av denna rörelse? Fackföreningsrörelsen är svag.
–  Ja, men som jag sa tidigare måste man tänka på att det bara gått femton år efter diktaturens fall. Den fackliga rörelsen har ännu inte återvunnit förtroendet hos människorna. Dess uppgift under kommunisttiden var att hålla kontroll på människorna. I den nya tiden har den fackliga rörelsen ännu inte hittat den form som kan ge den en bredare folklig förankring eller attraktionskraft i marknadsekonomin.

* Man ser inte facket som en försvarsorganisation?
–  Nej, man gör inte det, det är klart att vissa gör det, men – diffust uttryckt – samhället gör det inte. I olika regioner och i olika områden håller man på att bygga upp sitt berättigande i sättet att arbeta men det tar tid. Vi vet ju att det är lätt att förlora förtroendet, men det är svårt att återvinna det. n