Maciej Nawrocki har varit Solidaritets klubbordförande på Sokolows slakteri i Kolo under många år. Trots det har han aldrig träffat företagets vd.
– Företagsledningen nonchalerar oss fullständigt. Vi existerar helt enkelt inte i deras sinnevärld.

[Ur nummer: 07/2004] – Vi har inget kollektivavtal här, vi har inte fått någon lönehöjning under de senaste tre åren, vi får inte betalt för övertidsarbete. Och så här är det på Sokolows alla fem slakterier i Polen. 
– Jag undrar om de finska och svenska ägarna till Sokolow, vet om hur illa behandlade vi anställda är, säger Maciej Nawrocki. För om dom vet det så  borde dom reagera omedelbart och försöka rätta till alla missförhållanden.

Svarar inte på breven
Som facklig företrädare för 200 av de cirka 800 anställda som arbetar på Sokolws slakteri i Kolo har Maciej fler gånger försökt att komma i kontakt med Sokolows vd som har förskansat sig, 20 mil österut, på företagets huvudkontor i Warszawa.
–  Jag har skrivit minst tio formella brev till vd och bett om ett sammanträffande för att få diskutera  om alla problem vi har här, men jag får inget svar. Och när jag försöker ringa  till honom så är det en sekreterare som ger  mig samma standardsvar hela tiden: Han har inte tid!
 
* Varför är du så mån om att komma i kontakt just med vd?
– Därför att när vi protester mot allt det negativa som händer här, när fler och fler förlorar jobbet, när alla löneökningar uteblir, när arbetstempot höjs och så vidare, så säger platsledningen här att det kan man inte göra någonting åt för det är order ifrån vd att så skall det vara.
Detta och mycket, mycket mer berättar en bekymrad Maciej kvällen innan vi skall besöka hans arbetsplats. Under dagen har han nämligen fått vet att det kan bli problem med vårt tidigare utlovade besök på slakteriet nästa morgon. Det är inte längre alls säkert att vi får komma in.
Därför har han valt att söka upp oss, sent på kvällen, när vi anländer till vårt natthärbärge, ett litet motell i utkanten av staden Kolo. Och det Maciej berättar när vi sitter där, med varsin öl, i mörkret utanför motellet medan lastbilskaravanerna dånar förbi, låter i svenska fackliga öron som uppdiktade spökhistoriera.

Lågavlönade gästarbetare
Bland annat berättar han om ett stort slakteri i Tyskland, alldeles intill gränsen till Polen inte långt härifrån. Där finns det 1 500 anställda men bara fem av dem är tyskar.  De övriga 1 495 är lågavlönade turkar, rumäner, bulgarer och ukrainare.
–  Och en hel del polacker, bland annat hyr vårt företag ut en del av sina anställda dit utan att vi har en aning om på vilket sätt det sker.
– Här är vi helt sidsteppade som facklig organisation. Vi har ingen dialog överhuvudtaget vare sig med företagsledningen eller ägarna. Allt sker utan att vi har en möjlighet att påverka något.
För fem, sex år sedan var det mycket, mycket bättre här på vår arbetsplats, hävdar Maciej. Om den markanta försämringen har någon direkt koppling till de nya storägarnas (finska HK Ruokatalo och svenska LRF) vinstkrav eller om allt enbart beror på den polska företagsledningens egenmäktiga agerande, har han ingen aning om.
– Men oavsett vilket, så gör det otroligt ont i både själ och kropp att jobba här nu. Företaget tjänar stora pengar, det vet vi genom officiella källor, men vi får det bara sämre och sämre, säger Maciej Nawrocki.
Och det är inte helt lätt för en facklig organisation utan kollektivavtal att  ta till hårdhandskarna och kräva förbättringar i arbetet och hävda de anställds rätt när arbetslösheten i regionen utanför fabriksområdet ligger på skyhöga 22 procent.
–  Det är nära till ytterdörren här. Någon anställningstrygghet att tala om existerar överhuvudtaget inte.

Förbjudet med samtal
Morgonen därpå beviljas vi inträde i slakteriets kontorsbyggnad och i det där belägna klubbrum som Solidaritet förfogar över. Den tidigare utlovade rundvandringen i fabriken låter däremot vänta på sig. Först efter stort antal interna telefonsamtal mellan Maciej och den lokala platsledningen och en del korridorspring ges vi möjlighet till en snabb rundtur genom valda delar av slakteriet under övervakning av en chefsperson – och med förbehållet att all fotografering är förbjuden och alla försök till samtal med de anställda likaså.
Vad vi hinner upptäcka är att Sokolow i Kolo är en efter svenska mått mätt helt igenom modern styck- och charkanläggning (någon slakt får vi aldrig beskåda) och att termometern i den stora expeditionslokalen visar på + 2 och i några för tillfället folktomma arbetslokaler ligger gradtalet på strax under noll.
Bland de anletsdrag som svischar förbi när vi hastar genom stycknings- och tillverkningslokaler urskiljer vi mycket trötthet och en gnutta förvåning.
I slutändan av vår snabba rundvandring får vi dock stanna upp och beundra ett bord uppdukat med allehanda modernt förpackade charkvaror tillverkade i Kolo-fabriken. Dom får vi även fotografera.