[Ur nummer: 07/2004] För 34 år sedan reste jag med en kompis till Marseilles. Inte för att vi hade något ärende dit utan för att ha ett slutmål. En solig augustisöndag klev vi nedför den breda trappan från centralstationen till stadens centrum. Solen sken där uppe men nedanför trappan blev det liksom mörkt. Där satt den första tiggaren. Vi stötte på fler. Äldre enbenta män med brunt skinn.
Nordafrikanska krigsinvalider, fick vi veta av servitrisen på fiket i hamnen där vi åt frukost innan vi drog vidare. För att Marseilles inte kändes så inbjudande. ”Men i det här landet behöver ingen egentligen tigga!” sa hon och gjorde en liten utläggning kring det.
Prag tre år senare. Min första riktiga bag lady. Hemma igen berättade vi för en tjeckisk avhoppare. Han blev arg. ”Det måste varit en sjuk person. I mitt land behöver ingen tigga!” Sa han. Men han kunde ju inte åka dit och motbevisa oss.
I Dublin förklarades de smutsiga tonåringarna med bäbisar svepta i gamla filtar på O´Connell bridge med att de var tinkers, irländska resande, arbetsovilliga. Egentligen behövde ju ingen tigga, ingen alls.
Sen halkade det liksom bara iväg. Lite pittoreskt med gubben i papplådan vid hotellet i Nice. Mindre med de apatiska ungdomarna i sovsäckar i Londons City. Tvåbenta men arbets- och bostadslösa. Lantisar som misslyckats när de sökt lyckan i stan och  inte vågat åka hem, sa engelska kompisen. ”För i det här landet…”

Under den här våren har den första mamman med barn dykt upp vid Sergels torg. Renare än dem i Dublin och med liten ask i stället för utsträckt hand, men annars rätt lik.  På tunnelbanan samsas vanliga utslagna alkisar med ryska violinister och dragspelare. Violin och dragspel låter mycket. Särskilt ihop. Så de får mest.
Minst får rumänerna som lägger lappar på sätena där det står att deras sju syskon är lessna för att de har ont i örat och deras pappa dog i revolutionen och därför är arbetslös och mamma har leukemi och måste ha pengar till en njuroperation. Eller så. En gång väste jag, så högt att barnen hotade med att gå av, att om de samlade pengar till hemresa i stället skulle jag bidra med mycket. Veckan därpå stod det på lappen att han inget jobb fått och ville ha pengar till biljetten hem. Man får inte vara dum. Inte jag heller, så jag gav sjutton spänn till en vanlig abstinensplågad finsk alkis. Då sa en dam bredvid till sin studiegrupp nyinvandrade kvinnor med olika skinnfärg att det var dumt gjort för han skulle bara köpa alkohol. Jaha, än sen, jävla moralist, sa inte jag för jag ville ju inte blanda mig i hennes lektion. Men den gick ut på att i det här landet behöver ingen något alls av någon annan. Kvinnorna nickade och tummade på sina tunna syntetkoftor och plasthandväskor. Ingen behöver, mumlade de.
En klasskompis till dottern har funderat att trycka upp egna lappar och lägga ut på sätena. ”Jag är en vanlig svensk pojke som har svårt att få pengarna att räcka till alla märkeskläder jag vill ha. Just nu samlar jag till en halsduk från Dolce&Gabbana. Vill du ge ditt bidrag blir mamma glad.” Jag tycker det är en jättebra idé som fler borde ta efter.
Eftersom ingen behöver tigga egentligen så kan man ju på det sättet välja. Mellan organiserade maffiarumäner, abstinensdarriga alkisar, fåfänga tonårsgrabbar och förortsmammor i grå koftor.

Det känns bra att Tjeckien gått med i EU förresten. Och de andra. Nu väntar bara Bulgarien. Mycket maffia, mycket tiggeri. Så vi blir en ännu större familj av folk som inte behöver.