Man kan inte prata längre. Förr kunde man stå och snacka med varandra på GB-Glace i Flen. Det var mer manuellt arbete. Man stod tätare ihop och kunde föra ett samtal. Det går inte längre.

[Ur nummer: 09/2004] Det har alltid varit bullrigt, men det har inte hindrat möjligheten till social gemenskap. Nu har maskinerna blivit större och det är färre som jobbar. Arbetskompisarna står många meter ifrån varandra.
En bild av det nya tillståndet är Straight O Matic-linjen. De är sju som jobbar vid den, men alla är spridda vid olika stationer och Malin Ljungholm Fransson syns knappt bland allt bländande rostfritt stål.

Roterar som avbytare
Man tar inte längre gemensam rast utan en person roterar som avbytare.
Vid den gamla halvliters vaniljglasslinjen är det bättre, lugnare. Anne-Lie Olsson är inte bunden vid en station utan kan röra sig runt arbetsplatsen. Och framförallt kan hon prata med arbetskompisarna.
Malin, Anne-Lie, Robert, Lennart, Joacim… alla säger de samma sak. Det är det sociala som är viktigt, det är det som gör att man vill gå till jobbet. Man vill höra vad som hänt i arbetskompisarnas liv.
Det sociala är en viktig faktor för att hålla uppe motivationen och hålla nere sjukfrånvaron. Det är inget kontroversiellt påstående. Så varför utformas inte maskinerna så att de ger möjlighet till denna gemenskap?

Tänkte inte på saken
Säkerhetschefen, Tommy Jernberg, säger att han inte riktigt tänkt på den aspekten: att linjerna borde utformas så att de ger möjlighet för maskinskötarna att stå nära varandra och prata.
Nej, det har han inte funderat över.
Säkerhetschefens uppgift är att minimera olyckor och risker och det arbetet har varit framgångsrikt på GB-Glace. 1999 inträffade 18 olyckor som ledde till sjukfrånvaro. De senaste åren har antalet minskats till tre per år.
Det är ett gediget och viktigt säkerhetsarbete som ligger bakom. Varje tillbud rapporteras i ett särskilt formulär som heter ”Avvikelserapport”. Målet är att få in minst 200 avvikelserapporter per år och utifrån denna informationsmassa kartlägga och åtgärda riskerna.

Stress största riskfaktorn
Rapporterna visar att risken för att en olycka ska inträffa är störst vid en linje som går dåligt.
Det är när det krånglar som incidenter uppstår. Det är då det slår slint i skallen och man stoppar in händerna där de inte ska vara.
– Stress är en stor riskfaktor i arbetsmiljön, säger Tommy Jernberg.
För att få säker arbetsmiljö måste man alltså ha fungerande linjer och arbetsro. Det ger också hög kvalitet på glassarna. Sambandet är tydligt.
Säkerhetsarbetet har tagits på stort allvar  och det har varit framgångsrikt, men det har ändå inte lett till lägre sjukfrånvaron vid GB-Glace är än på andra arbetsplatser. Den håller sig envist vid riksgenomsnittet, omkring 8 procent.
Det finns uppenbarligen en svag länk.
Men den länken är inte en säkerhetsfråga utan en hälsofråga. Det är med andra ord inte säkerhetschefens bord utan personalchefens. På engelska heter det ”Safety and Health”. Motsvarigheten till det svenska ordet arbetsmiljö finns inte, och kanske blir det då svårare för beslutsfattare i ett transnationellt företag – GB-Glace är ägt av holländska och engelska Unilever – att se sambandet, se helheten.
Saker blir olika viktiga beroende på var man jobbar, om det är på golvet eller högre upp i byggnaden. Cheferna har en karriärskarusell som de flänger runt i. Klubbordföranden Joacim Forselius berättar att under hans tio år på GB-Glace har det funnits fem personalchefer. De har med andra ord bytts ut vartannat år. Då är det svårt att bygga upp förtroende och förmodligen också svårt för beslutsfattaren att se vad det innebär att jobba på samma arbetsplats i flera decennier. För det har de gjort, de jag talar med på golvet, också de säsongsanställda. De har jobbat länge, i tio, tjugo och snart trettio år.

Började med sommarjobb
Malin började 1991, Anne-Lie 1980, Lennart Karlsson 1994, huvudskyddsombudet Robert Lundqvist 1985.
– Jag gick ut gymnasiet en fredag och började här på måndagen, berättar Robert. Det skulle vara ett sommarjobb, men det blev längre. Jag blev inte uppsagd när hösten kom. Efter en tid blev jag uppkallad till chefen som frågade om jag ville vara kvar och då sa jag att jag ville det.
Och så har han jobbat på. Åren har gått. Andra arbetsplatser har han dock sett som regionalt skyddsombud.
Frågan vad det är som får en person att jobba kvar på en och samma arbetsplats och trivas har han funderat över. Den viktigaste faktorn är den sociala gemenskapen, menar han. Och med just denna håller det på att hända något. Han berättar att de har en idrottsförening på GB-Glace och att det finns möjlighet att spela innebandy, bowling, pingis, fotboll och att fiska (vintertid). Föreningen har varit livaktig men den här sommaren har det inte gått så bra.
– Vi hyrde en fotbollsplan för att spela efter jobbet, men bara fyra personer dök upp.
Det känns illavarslande. Det handlar om en mjuk faktor, inte mätbara på samma sätt som olyckor och olyckstillbud, men viktig, ja, mycket viktig för motivationen, för viljan att gå till jobbet.

Svårare att träffa familjen
Arbetstiderna är också besvärliga. Det blir allt färre som jobbar normala tider. Skiftgången gör att det blir allt svårare att träffas. Man hinner inte ens ses i familjen.
Malin, som är säsongsanställd och jobbar vid sandwichlinjen, är ett exempel på det. Denna vecka jobbar hon förmiddag och hennes man eftermiddag. De träffas i dörren.
– Vi hinner inte direkt nöta på varandra, konstaterar hon.
Hon är glad åt att säsongen snart är slut och att hon får bli arbetssökande fram till januari. Det är en tid hon behöver för att ta igen sig efter alla underliga arbetstider. Hon jobbar treskift, vilket innebär fem nätter i rad, och det är alldeles för tungt.

Problem med dygnsrytmen
Det är svårt att orka hålla sig vaken så många nätter och det är svårt att vända dygnsrytmen och sedan jobba dag.
Hon har värk i rygg och axlar, men säger att hon klarar sig genom att träna; hon kör styrketräning fyra dagar i veckan före eller efter jobbet.
För Anne-Lie, som är fast anställd och jobbar hela året, är det värre. Hon har värk i axlar, nacke och rygg och måste äta värktabletter och vara sjukskriven till och från.
– Det viktiga, säger hon, är att man har en chef som man kan prata med och som förstår att man har det här problemen.
Får hon jobba på halvliters vaniljglasslinjen tycker hon att det går bra. Den är också lite lugnare och framförallt är hon inte bunden vid sin station.
Lennart, som också jobbar där och bara har två år kvar till pension, håller med om att denna linje är bättre än den nya stora där Malin jobbar.
– Men vi hinner ändå inte prata så mycket. Förr var det mer folk vid linjerna, då fanns det större möjligheter.
Jag frågar säkerhetschefen Tommy Jernberg om det inte är möjligt att stänga linjerna för rast, då hinner de som jobbar ihop träffas och tala med varandra. Det är något många efterfrågar.
Det inte oväntade svaret blir att det inte går av effektivitetsskäl. Maskinerna får inte stängas av. Fabriken jämförs hela tiden med andra produktionsställen inom Unilever och den måste vara minst lika effektiv. Så frågan om gemensamma raster skulle fackklubben behöva driva mot företagsledningens vilja, ihop med förbundet och internationellt med andra fackklubbar inom Unilever.

Positiv till idéen
Tommy Jernberg är emellertid inte negativ till tanken på att skapa möjlighet till större socialt utbyte vid linjerna. Det är en aspekt som skyddsorganisationen skulle kunna framföra till maskinleverantörerna, när linjerna byggs om. Unilever är en stor beställare av utrustning. Tanken är bara så ny för honom.
– Mig veterligen har det inte varit med som ett mål i något av våra projekt, säger han.