[Ur nummer: 09/2004] Människan är inget flockdjur. Eller åtminstone inte särskilt lyckat som sådant. Den bara gnäller. I sommar har alla gnällt på vädret. Inte utan fog naturligtvis. För kallt och regnigt under midsommar och semester. För varmt när alltihop var slut. Men ändå. I ivern att i flock berätta hur gräsligt allt var glömmer man lätt hur trevligt det var att sitta hos vännerna på torpverandan och dricka vitt vin till sommarsoppan medan det hällregnade över den prunkande trädgården och man slapp ta långpromenader bland grisarna. Eller att himlen faktiskt var nästan alldeles klar så man kunde se både solen gå ned och upp den där julinatten på finlandsbåten.
Sånt talar man inte om i grupp. Då verkar man bara motvals. Man kan sålunda ge sig sjutton på att den där halvmiljonen som euroforiska stod och hoppade och skrålade Sommartider på en bunt idrotts-platser också gnäller. Trots att till och med Aftonblandets Per Bjurman fick ge sig till slut och hoppa med. ”Äh, det var väl så där” låter det säkert runt fikaborden.
”Toaköerna var långa och man kunde bara köpa folköl.”

Värst är det när mindre människoflockar ska göra saker ihop. Man ser dem i Gamla stan hela sommaren. På huvudleden förstås. Sju i bredd, lantisar i fula shorts. Som  ingenting ser, ingenting hör, bara surt klagar att glassen i Fagersta är både billigare och godare. Medan det på bakgatorna flanerar en- och tvåstaka glada typer som plåtar vackra husgavlar och säger att de butiksbakta strutarna i alla fall var värda sitt pris. Samma på stränderna. Pust och stön med seg flinta runt trefamilj-grillen. Glada tillrop när ett par kompisar hittat en ensam liten badvik trots att de skär sig i fötterna och vattnet är kallt.

Ändå framhärdar flockarna. Jag drog tveksamt runt med en när det var festival i stan. Gnäll. Dålig musik. För mycket bögar. Det hade ju varit någorlunda försvarbart om det varit några av mina gamla homofoba enbenta mostrar. Men det här var tvåbenta, minst, herrar i och innan sina bästa år som på mycket goda grunder valt just Pride-veckan för sitt besök.
Till min fasa hörde jag till slut en röst snarlik min egen, men tristare, delta i gnället över vinpriserna på ett favoritlokus. Fast vi fick var sitt glas gratis!
På så sätt kunde flocken skylla alltihop på mig. Praktiskt!

Men jag är van. Jag brukar själv skylla allt på äldsta dottern, framförallt om hon är med. Och hon på mig. Det finns medel mot sånt. Jag prövade det nu också. Och upptäckte att musiken var bättre, kända och okända bögar roligare och plastvinet värt en femma i dricks. Utan flock. Dottern som är mer vuxen och erfaren visste det förstås redan och valde till och med att fira femtonårsdagen utan familjebiljett.
Hon är så förbannat klok så hon kommer nog ihåg till nästa sommar också. Ligger kvar i soffan när vi andra tror vi ska upptäcka världen men bara blir irriterade på varandra för att det är för varmt eller kallt. Och upptäcker kanske själv sen.
 Andra minns ingenting. Flockas och gnäller. Inte minst på dem som inte vill vara med. Jag brukar använda dottern till det också. Beskylla för att vara trist och osocial.

Men nu är det höst. Så det så. Och säkert minns alla något som var kul, trots allt. Och för resten tar jag tillbaka det där om mina gamla mostrar. En del av dem skulle absolut uppskattat Pride. Särskilt transorna. ”Precis som vi!” Skulle de entusiastiskt ropat åt de alla illasittande kjolarna, krumma benen och pastellfärgade glitterblusarna. Fast jag tror det är en annan historia!