[Ur nummer: 10/2004] En ung man jag känner hävdar att det enda som är gräsligare än barn är deras morsor. Han liksom njuter av att säga det. Det gjorde fadern också, min alltså. ”Barna är bra, bara inte moran är med”. När dottersönerna övergick från lek till brodermisshandel så snart deras mor visade sig. Jag tror de menade ungefär samma sak. Med den skillnaden att fadern ansåg att det låg ett visst, om ändå vagt, framtidshopp hos barnen medan den unge mannen inte har någon större tro på framtiden utöver att han fortfarande ser sig själv som ett hopp inför densamma. En högst vanlig ung man alltså.
 
Förr undrade jag var de där pojkarna fått sin självgoda osäkerhet ifrån. ”Det patriarkala arvet” är en sån där lättköpt feministisk floskel som visst innehåller mycket sanning, men inte hela. Och som folk kan reta sig på. Och det är dumt att reta folk på sig när man pratar om gender.
 
Gender? Jo, först hette det kön. Sedan genus. Nu ska man säga gender. När man menar samma sak. Skillnader. Med finare ord höjer man liksom statusen på alltihop. Som att morsor klemar mer med sina pojkar, särskilt de minsta, min farmor fick de äldre syskonen att tugga maten åt småbröderna när hon själv inte hann, samtidigt som de bygger tribuner åt dem. Sånt skapar självgod osäkerhet.
 
Just nu har morsigheten firat en vågtopp av triumfer. Skolresorna, vi har dem på höstkanten här, initierade av morsor och genomförda för pengar som morsor samlat ihop genom att sälja tusentals tubsockor, tulpaner och korvrumpor åt sig själva eftersom barnen vägrat befatta sig med sådan handel. Morsmötena, där nya strategier för utflykter, bullbak och brännbollsturneringar läggs upp och alla samtalsämnen som rör själva skolan enkelt sopas under mattan.
 
Jag skulle slippa störa ordningen på såna möten, lovade maken en gång i tiden. Han skulle ta hand om dem, van som han var vid morsbehandling; klem och tribun, det är så pappor på dessa möten brukar behandlas och trivas bra med. Men när håller herrar något de lovat? Kan de inte hitta på nog med svepskäl går de och dör. Och låter mig sitta där bland morsorna. 
 
Får lust att låna några av mellandotterns kedjor att skramla med nästa gång för att överrösta planerna på nya kanotutflykter och summor pengar som ska samlas in till dessa. Eftersom två av barnen går i en uppkomlingsskola har alla morsorna stoppat jättetjocka plånböcker i sina pösiga fritidsjackfickor eller minimala gucciväskor innan de åkte till mötet i sina terrängjeepar med inbyggda hemmabiosar.
När de ska betala till klasskassan vänder sig liksom sedlarna ut ur plånböckerna. Det har de för länge sedan gjort ur min portmonnä också, så jag sitter och pillar på mina småmynt för att åtminstone få ihop till de där 47.50 som det står minus på dotterns konto, trots att hon vägrade följa med på resan till äventyrsparken. Jag tror de tycker jag demonstrerar då, morsorna. Jisses, äventyrs-park! Jag minns precis vilka äventyr man önskade sig mest i den åldern. Men det verkar de där morsorna, det är alltid pojkmorsor, ha glömt. Eller inte. Därför styr och ställer de om bowling och klätterväggar. För att de vill fortsätta att tugga maten åt grabbarna så länge de kan, och helst längre. Innan någon annan tar över uppgiften.
 
Jag säger till den unge mannen att det enda som är ännu värre är mor- och farmödrar. Å andra sidan kan man styra umgänget med dem lite mer, täppa till öronen för skrytet och snabbt bläddra igenom finniga bäbisfoton. Och de dyker inte upp på mötena i skolan. Än så länge. Men om, jag lovar, då blir det kedjor, många skramlande kedjor.