Av LO-förbundens samtliga medlemmar är i dagsläget Livs medlemmar de som är mest missnöjda med sina arbetstider. I varje fall är det livsmedelsarbetarna som i störst utsträckning tycker att facket på allvar borde ägna sig åt arbetstidsfrågan.

[Ur nummer: 02/2003] Med sina för allmänheten helt synliga jobb i kvälls-, natt- och söndagsöppna butiker är Handelsanställdas medlemmar de i LO-kollektivet som av tradition mest förknippas med usla arbetstider. Men i den av LO nyligen initierade och av Statistiska centralbyrån (SCB)  genomförda  attitydundersökningen ”Röster om facket” visar det sig nu att det är bland  Livs medlemmar som kravet är allra störst på att facket skall ägna sig åt ”arbetstidsfrågan”.

Missnöje
Det kravet bottnar rimligen i det faktum att Livs medlemmar till mycket stor del är missnöjda med sina nuvarande arbetstider. Arbetstider som under de senaste tio åren har försämrats katastrofalt.
58 procent av Livs medlemmar anser i undersökningen att arbetstiden är en ”mycket viktig” fråga för den egna fackliga organisationen att sysselsätta sig med. Totalt inom LO-kollektivet är motsvarande procent 49 och i det förbund som ligger närmast Livs i angelägenhetsgrad är Handels med 55 procent.
Fram till mitten av 1970-talet var arbetstiden en problemfråga inom Livs som nästan enbart förknippades med bageriarbetarna (”nattens vita slavar”) och deras påtvingade natt- och helgarbete. Men i och med att den ordinarie arbetstiden, år 1971, begränsades till 40 timmar i veckan (tidigare var den 45 timmar) började arbetsgivarna även i andra Livs-branscher att allt mer intressera sig för att lägga ut produktionen på andra av dygnets timmar än enbart dagens.
Stötesten då, för arbetsgivarna, var att i de dåvarande branschavtalen var deras möjlighet att, på det lokala planet, förändra arbetstiderna ytterst begränsade då   avtalen inte, i någon högre grad, medgav lokala avvikelser från den centralt fastställda  arbetstidsnormen.
Men efter några års manglande fick arbetsgivarna i 1976 års avtal igenom principen att arbetstidens förläggning i första hand skulle fastställas i ”lokal förhandling”. Och i och med det var den första dammluckan öppnad.

Produktionen bestämmer
I början av 90-talet öppnades den andra. Då  skrev man in i avtalen, i vissa fall ganska luddigt formulerat men ändå, att arbetstidens förläggning i möjligaste mån skall anpassas till produktionens krav på högsta möjliga effektivitet.
Sen dess har i stort sett alla tidigare, av arbetsgivarna, upplevda barriärer i arbetstidsfrågan rasat. Och i dag tycks det vara fritt fram för i stort sett vilka arbetstidslösningar som helst  på det lokala planet.
Vissa bra för vissa men många bedrövliga för många.