Trotjänare på Swedish Meats tvingas leva på a-kassa sista åren

Att det blir slut på slitet är inget som de äldre på Swedish Meats terminal i Göteborg bråkar om, utan det är sättet det görs på. De sista åren fram till pension tvingas de gå på a-kassa.

[Ur nummer: 03/2005] Fikarummet intill expeditionen är varmt och väl insuttet. Det finns en kaffemaskin i ett hörn och två runda bord, som den hungrige kan slå sig ner vid för att äta en matlåda, och bakom finns en dörr ut på gården, dit den röksugne kan retirera för att tillfredsställa sitt begär.
Rune Johansson kommer in i fikarummet och fångas upp av Lars Rundlöf, Milos Ilic och Jan Löfgren.
– Stanna Rune, säger de. Du har jobbat länge, berätta när du började.
– Det var 1959, säger han och ler underfundigt. Det var då jag började, men då hette det VSS, Västra Sveriges Slakteriförening.

Borta ett år för lumpen
Ett arbetsliv virvlar förbi under några minuter i fikarummet. Han var 16 år när han började i renseriet. Var borta ett år när han gjorde lumpen. Han har jobbat på organavdelningen och k-pack, som innebar att han fick skära kött. Sedan var det expeditionsjobb och på den tiden fick de lyfta backarna för hand, vilket var tungt och han var tvungen att besöka kotknackare några gånger. Ofta blev det övertid, och han ställde upp för att varorna skulle komma iväg.
* Är du bitter?
– Jag tycker att de kunde ha gett mig avtalspension. De kunde ha löst ut mig. Jag fyller 62 i år och det finns inte några jobb för mig.
– Det är ren snålhet, säger Lars Rundlöf, som är klubbordförande och själv 64 år. De vet att det inte finns några nya jobb för oss. I Kävlinge löste företaget ut dem över 50 år, men det var för att de enligt avtal skulle få behålla sin lön. Nedläggningen var inte total, utan – som det heter – partiell och då fick de gamla förtur. Vårt problem är att vi inte kan göra anspråk på förtur och då struntar företaget i oss.

Unga har också behov
Milos Ilic, vice klubbordförande, som är 30 år, menar att det är fel att vissa som blir uppsagda och har ansvarstagande arbetsgivare kan få mycket medan andra inte får något. Det är lotteri. Han säger att de unga också har behov.
– Vi som jobbat i tio eller femton år skulle behöva massor med grejor, säger han. Vi skulle behöva utbildning. Vi skulle behöva dokumentation på det vi kan så att vi lättare kan meritera oss. Det enda vi fått är en truckförarutbildning och den har vi själva fått slåss för.
Jan Löfgren, som är skyddsombud, konstaterar att det här med fortbildningen varit väldigt eftersatt.
– Vi var tvungna att påpeka för företaget att truckförarutbildning faktiskt är en skyldighet enligt arbetsmiljölagen och först efter att vi hotat med § 6a fick vi det, säger han och fortsätter:
– Men jag skiter i det. Vi har ställt upp för företaget men vi får inget. Så är det. Vi har till exempel aldrig strejkat. Men det gör ingen skillnad.

Vill bli dansbandsmusiker
Själv funderar han på att ta upp en gammal dröm, som han lade på hyllan under åren med småbarn, men som han nu, när han om ett år fyller 50, kanske kan göra verklighet av. Den är att bli dansbandsmusiker.
Nytt jobb vid 50 år är inte så lätt att få och han går på en rehabplats och sådana finns inte så många i det nya effektiva arbetslivet.
Denna enformiga effektivisering av svensk köttindustri fortsätter, dag för dag, arbetsplats efter arbetsplats. Nedläggningarna radas efter varandra. Det händer hela tiden något nytt som är värt att bli förbannad över. Glädjeämnen får sökas någon annanstans.

Tips gav miljoner
Kanske på V75 och tipset. Det är Miodrag Ilics hopp.
Han är bror till Milos och berättar om en kille som inte hade tillräckligt med pengar för att köpa ett paket cigaretter och då köpte en trisslott och vann flera miljoner. Så kan det gå för den som har tur.
– Ändå var det rätt person som vann, konstaterar Marie Johansson, som kört truck i 19 år och njuter av sin medhavda lunchmacka med keso.
Hon säger att hon blivit så pass gammal att hon inte har någon lust att sätta sig på skolbänken igen.
Det har inte heller Marie Persson, som liksom de flesta andra började på Swedish Meats direkt efter skolan. Hon kör truck och jobbar i prismärkningen, är 38 år, och för henne har det inte blivit aktuellt att söka något annat.
– Jag vet inte alls vad jag vill göra, säger hon.
Och den känslan – när sista arbetsdagen närmar sig den 27 maj – är jobbig.
Lars Rundlöf säger att det är många som mår dåligt. Visst skäller man på arbetsgivaren för att det är jäkligt på jobbet, men det är ändå den inkomst man har och när den tas ifrån en känns det väldigt jobbigt.

Noll-komma-noll engagemang
– Företaget tar inget socialt ansvar, säger han. Företaget tar bara från oss. Nu när vi skulle behöva få hjälp, då finns inget engagemang. Det är lika med noll-komma-noll-noll.
Det enda de 54 kollektivanställda blivit erbjudna är omställningsförsäkringen, som är ett avtal mellan LO och Svenskt Näringsliv. Och det är inte alls vad de trodde. De hade hoppats på att få 19 000 kronor i handen för att göra något nytt och att företaget – efter alla år av slit – skulle skjuta till lite mer pengar. Då hade det varit möjligt att göra något som man verkligen hade lust till. Kanske ta ett C-körkort eller något annat.
Men så är det inte. Pengarna i omställningsförsäkringen har gått till företaget som använt dem till att betala konsulter från Trygghetsrådet, som kommit till fikarummet och informerat om läget på arbetsmarknaden.

Samma som Arbetsförmedlingen
De har gett tips om hur man söker jobb och hur man skriver en meritförteckning, CV. De ska göra en kartläggning av varje persons behov. Egentligen är det de vanliga sakerna som en arbetsförmedlare gör. Skillnaden nu är att det sker tidigare och på jobbet.
Men inget konkret. Inget rejält. Inget som förbättrar möjligheterna att få nytt jobb.
– Vi får ta truckförarkortet, säger Marie Persson, men det var vi själva i fackklubben som såg till att företaget gav oss det.
– Vi har gjort en egen hemsida, www.jobbsite.tk, där vi presenterar oss som arbetssökande. Och så ska vi annonsera i Göteborgs-Posten, Metro och eventuellt spårvagnarna.
Lars Rundlöf tycker att omställningsförsäkringen är en besvikelse. LO slog på trumman för det i förra avtalsrörelsen, men den är övervärderad.
Han och de andra som är över 40 år får en engångssumma när de slutar, kallad AGB, på mellan 25000 och 35 000 kronor. Det är allt.
Anette Hartwig har jobbat i 39 år på företaget, plockat smörgåsmat och annat, var 17 år när hon började och nu är hon 56 år. Hon har aldrig varit på arbetsförmedlingen. Hon kommer ihåg att hon fick en sådan där grön arbetsbok när hon gick ut skolan. Hon jobbar fyra timmar per dag, har halv sjukpenning, och kommer att få ut 30000 kronor när hon slutar.
Vi går ut i lagret och Jan påpekar att Anja Persson denna dag i februari vunnit storslalom och nu är historisk skidåkare.

Banbrytande arbetsmiljö
Det påminner om Ingemar Stenmark. Det påminner om en annan tid, då det fanns större hopp och expeditionen i Göteborg byggdes om – det var för 25 år sedan – och satsningarna på arbetsmiljön var banbrytande. Med ett helautomatiskt kyllager kunde varorna hållas kalla och separerade från arbetarna som expedierade varorna i ett tempererat rum.
Det känns som om det var länge sedan.