”I paketet fanns inga
skruv, bara ett hål i påsen där de legat”

[Ur nummer: 03/2005] Jag skulle inte skriva om det stora möbelvaruhuset. I alla fall inte försöka skämta om namnen på varorna. Lovade jag en gång i tiden. Tänkte på det när jag tog bussen till Kungens Kurva härom dagen. Fast sonen hört att det från vår förort bara går att ta sig dit med bil syntes det direkt att bussen var rätt. Ingen åker omkring med mattrullar och halvmonterade stolar på fel bussar.
Jag hade aldrig brutit det löftet. Däremot pratat med honom själv en gång. Organisationen jag jobbade för hade bett honom agera för en hotad miljökämpe i ett annat land. Varför just han minns jag inte, men han ringde och frågade vad han skulle göra. Och jag blev förstås totalförvirrad och mumlade mitt i barnlarmet som rådde på mitt hemmakontor att han kunde väl ”skicka nåt brev… ja, göra vad du vill”. Och i samma larm lät det nog som jag sa ”skicka Billy” – och det blev ju väldigt tramsigt särskilt med tanke på vad USA:s president hette på den tiden. Jag nästan skämdes. Tänkte på just det på bussen. Att han faktiskt ringde. Såna man uppmanar brukar inte göra det.

Vi hade köpt säng till sonen dagen före, i Barkarby, dit kan man bara köra, så väninnan var med. Det finns ingen som köpt så många sängar som jag. Återfallskonsument av läckra & funktionella lösningar. Växa, våning, miniloft och högloft. Som alla var som de där tusen bäveroverallerna jag också köpte. Praktiska men snabbt urvuxna. Med skillnaden att overallerna var hårdvaluta på second hand. Sängarna fick man skänka bort och betala frakten själv.

Det hade gått så lätt att handla. Väninnan är rationell och lätt skadad av 18 år på Östermalm, så hon rusade direkt mot Sov utan att ens snegla åt fyndlådorna och kastade sig över en personal. ”Sån, sån och sån!” sa hon i samma ton som hon begär filébitar i Saluhallen och fick ett papper ur datorn där det stod i vilket fack prylarna fanns. Överloppsgärning, tyckte jag, och förträngde när maken hämtade sonens loftmöblemang på gehör. Dålig service tyckte hon, att inte få ens resårbottnen utlastad.
I farten fick jag med mig några lågenergilampor. Men vi glömde benen. Väninnan kastade sig dock över första bästa herre, jag noterade att hon hade vanan kvar från ungdomen, bad om råd och lämpade sekunden efter med stor triumf över ett plastpackat benpaket på vår vagn. Väl hemma blev sonen inte lika glad. I paketet fanns inga skruv, däremot ett tydligt hål i påsen där de legat.

Så jag tog bussen nästa dag. Skruvar kunde jag ju bära själv. I Älvsjö insåg jag att jag glömt kvittot. Väninnan skulle fixat utan. Skrattat på rätt ställe och fått med sig extraskruv. Medan jag bara skulle bli irriterad över enfaldig inskränkthet och åka hem tomhänt. Precis som med herrarna i vår ungdom. Så jag flanerade genom alla våningarna och köpte korkunderlägg innan jag gick till benhyllan och hämtade skruv ur ett likadant paket. Spanade in ett för tungt cd-ställ på vägen mot kassan.
När vi kom hem, barnen och jag, nästa dag med cd-stället och några kul förvaringsprylar, upptäckte jag att korkunderläggen var mögliga. ”Det är ok att du åker dit och byter för jag behöver en grej” sa äldsta dottern.
Nope, sa jag, och slängde underläggen. Det får vara någon måtta. 1 900 spänn första, 200 andra, 200 tredje dagen. Jag har fattat försäljningsidén. Krympande sängar, fyndlådor och ingen skruv. Men det var snällt att han ringde. Och möglet var nog en slump. Ska kolla bättre nästa gång. n