Vad händer nu med Bagarn?

Klockan är kvart i tre på natten. Måndag har blivit tidig tisdag.Som brukligt är, en gång i veckan, är det öppet hus i ”fackrummet” sen midnatt. Och skall så vara i fyra timmar till.

[Ur nummer: 02/2003] Under efternatten passerar en strid ström av människor genom rummet. En del arbetsklädda, en del klädda för hemgång. De flesta är invandrare; från Eritrea, Chile, Frankrike, Colombia, Kina….
De släntrar in i rummet, några självsäkert andra avvaktande. Ur pumptermosen fyller de en plastmugg med kaffe, brer sig en macka och sätter sig ner runt bordet med ett åtföljande ”Hej”. Några pratar genast livligt med varandra, andra nöjer sig med att bara lyssna på vad de övriga pratar om.

Vad händer?
Diskussionsämnet just denna natt är givet: Vad händer nu då med vårt bageri?
Frances Tuuloskorpi, fackklubbens ordförande, ”mamsen” kallad av en del, har mött bolagsledningen under dagen och nu berättar hon i stort sett för var och en samma sak och hon besvarar alla orosfrågor så gott hon kan.
Det alla redan vet är:
Deras arbetsgivare Skogaholm har beslutat sig för, trots intensiva protester från fackligt håll, att lägga ner all bakning av bröd på deras arbetsplats – Stockholmsbagaren – kvar skall bara bli lite omlastning av intransporterat bröd från andra bagerier och utkörning av dito till affärerna i Stockholm med omnejd.
Strax efter nedläggningsbesluten meddelade arbetsgivaren att man köpt upp en av sina jämbördiga konkurrenter på den svenska bagerimarknaden: Schulstad ( Se artikel bredvid).
Schulstad som bland annat har ett bageri i Stockholm, före detta Juvelbageriet San Remo som är jämstort med Stockholmsbagaren.
– Hade vi fått veta om den här affären innan förhandlingarna om nedläggningen av vårt bageri, inte bara vårt förresten utan även Skogaholms bagerier i Östersund och Luleå, så hade vi suttit i en helt annan sits vid förhandlingstillfället, säger Frances.

Undangömt kort
Hon är nämligen övertygad om att köpet av Schulstads bagerier fanns med som ett undangömt kort i Skogaholms ”strukturplan” när de beslutade sig för att lägga ner bagerierna i Stockholm, Östersund och Luleå.
Därför menar Frances att förhandlingarna nu borde starta om på nytt och ske ihop med nuvarande ”Schulstadfacket”.
De tankegångarna har hon framfört till bolagsledningen under måndagsmötet. Men gensvaret var i stort sett lika med noll. Lagt kort ligger, menade VD:n.
Även ett så till synes självklart fackligt krav som att de klubbordförande inom Skogaholmskoncernen, i det nu uppkomna nya läget, snarast borde kallas till ordförandekonferens och att representanter från Schulstadsklubbarna då  borde få vara med, föll inte heller företagsledningen på läppen.
– Men det hindrar ju inte oss från att träffas ändå, säger Frances.
  Det är bland annat om detta hon  informerar alla som kommer in i fackrummet och dricker en mugg kaffe och tuggar i sig en nattmacka.
Under nattens mörka timmar är det många bittra kommentarer som fälls över företagsledningens agerande. Man har inte mycket till övers vare sig då det gäller deras hederlighet eller yrkeskompetens.

Mycket kritiska
Fackklubben har redan agerat med anledning av den kritiken, den har funnits länge och nu har den vuxit i styrka, och i en skrivelse till Skogaholms ägare Cerealia och dess styrelse har man krävt att Skogaholmsledningen genast skall avgå: Vi saknar allt förtroende för den!
I samma skrivelse säger klubben också, att oavsett om Skogaholm vill ha oss arbetare kvar på Stockholmsbagaren eller inte så tänker vi ändå stanna kvar: Vi blir kvar här och bakar, vi blir ”ugnskramare”.
På anslagstavlan, i korridoren utanför fackrummet, sitter en mängd spontant inkomna uttalanden upptejpade, som stöder tanken på ett framtida ugnskrameri. I ett står det bland annat: ”Det är många arbetare i det här landet som borde mopsa upp sej och åtminstone försöka ta en rejäl fajt mot odugliga och lönsamhetsgalna företagsledningar som inte bryr sig ett dugg om sina anställda”.

Beredda på fajten
De flesta som besöker fackrummet under natten säger sig vara beredda att ta den fajten – Vi har ju inget mer att förlora, menar de – men inte alla. Några av de yngsta, de med kort anställningstid, är måttligt intresserade av att behöva ställa upp och ”slåss för bageriets fortlevnad”.   
De säger att de ändå inte har tänkt stanna kvar här. Det finns ingen lockande framtid för dem vare sig här på bageriet eller i yrket som sådant, menar de och säger sig istället vara mer intresserade av att facket förhandlar fram ett bra avgångsvederlag åt dem och att de får jobba så mycket övertid som möjligt och tjäna så mycket pengar som möjligt innan bageriet läggs ner.
Några av de mer yrkeserfarna, flera med över tjugo års anställningstid på bageriet, anser att det var bättre förr. Då höll vi ihop här på arbetsplatsen, då tänkte inte var och en bara på sig själv, säger de.
Visst var det så, bättre förr, instämmer någon, men det är inte enbart de enskilda individernas fel att sammanhållningen är sämre idag. Det är ”utvecklingen” som gjort oss egoistiska, se bara på vår egen arbetsplats, hur ”utvecklingen” splittrat upp oss i olika arbetslag, i olika arbetstider och så vidare. Vi skolas hela tiden till att enbart ta vara på oss själva, menar man.

Sammanhållning kvar
Men ännu finns det så mycket sammanhållning kvar i leden att bara tanken på att man ska ge Skogaholms-ledningen en rejäl fajt in på mållinjen får kampglöden att lysa klart och kaxigt i de flestas ögon trots att det är sent lidet på natten och att man är trött till tusen.
I mitt anteckningsblock har jag nu två kommentarer kvar som jag inte vet vad jag ska göra  av.
Den första är: ”Här, i det här fackrummet utövas verklig demokrati. Här får alla säga sitt utan risk för att bli bestraffade i framtiden eller hånade för att de har svårt att formulera sig.”
 Han som säger det är cirka 50 år och kommer ursprungligen från Chile.

Stora fabriker
Den andra kommentaren är: ”Det spelar ingen roll hur stora bagerifabriker och hur snabba bakmaskiner företagsledningen vill ha om de inte samtidigt är kapabla att ordna till det så att brödet kan levereras ut till butikerna i tid.”
Den som säger det är också i runda slängar 50 år, fransos från början, med en gedigen arbetslivserfarenhet  från en mängd olika jobb i olika branscher i olika länder.