[Ur nummer: 02/2003] Lördagen den 8 mars 1980 promenerade jag uppför Kilbäcksgatan i Uddevalla till Margretegärdeparken. Vid gott mod och med en nystickad mössa på huvudet, den var mörkblå och dubbelstickad, och hade bårder i olika lila toner, förste maken tyckte den var gräslig, den andre tappade den så småningom på ett tunnelbanetåg och jag fick sticka en ny likadan. Det var väldigt kallt den där dagen, så den behövdes verkligen och det var fortfarande någorlunda modernt med mössor.
Men inte vilka mössor som helst! När jag kom fram till parken möttes jag av ett helt hav av mössor som såg ut precis hur som helst. Några hade instickade solar. Min kompis hade en hätta i björnskinn med långa färgglada knytband. När jag såg den och alla de andra förlorade jag allt mitt goda mod. Det skulle helt enkelt gå åt helvete. Visserligen var vi ett par hundra.  Men om vi inte lyckats uppbåda lika många till med helt vanliga enkla toppluvor, öronlappskepsar och pälsturbaner, min mamma t ex som stod bredvid i persianbrämad nappa, två veckor innan en av millenniets viktigaste folkomröstningar så skulle det gå åt helvete!

Det gjorde det. Vi anade väl det redan för vi sjöng Wiehes ”Titanic” med stor känsla på festen efteråt. Trettioåtta komma något procent, mot de där i vanliga kepsar och acrylluvor som ville långsammare, så småningom, lite i taget. Och så de andra. Onämnbara.  Naturligtvis hade det inte hjälpt om vi inte haft alla de där mössorna just den dagen. Eller om jag struntat i att sticka en ny med lila bårder, han tappade den också, åt andre maken. Han ägnade för övrigt sista sommaren i livet åt att försöka dra igång en ny kampanj för några år sedan, det politiska läget var sådant att det behövdes tyckte han. Och skulle väl vrida sig i graven om han visste att han hade rätt – samt att decenniers studier, forskning och goda exempel lättvindigt avfärdas i dagsdebatten som flummigt nonsens. ”Klart vi behöver kärnkraft.” Jasså? Inte jag.

Jag gick i en ny demonstration i lördags. Fyra tusen var vi som stod på Gustaf Adolfs torg och skanderade vad vi ville ”nu nu nu”. Stoppa kriget! Stämningen var bra, men ändå klart oroande. Det var inte särskilt kallt ute och det är inte särskilt modernt med mössor av något slag. Åtminstone inte på folk över 23. Men vi var många över 23 och många under och precis vilka mössor som helst hade vi! Jag hade min röda i fleece – jag tröttnade till slut på att sticka sådana där blålila – med ett skaft som sticker upp mitt på och som barn och styrelsekollegor tycker jag ser så dum ut i. Det skiter jag i.
Jag ska inte alls spekulera varför just vi som hållit huvudena varma under åren tappert fortsätter både att spöka ut oss och skandera. Jag tycker folk ska få ha på sig nästan precis vad som helst när de demonstrerar. Bara de har hål för ögonen, annars kan de gå fel och kollidera med folk i hårdare mössor och göra sig illa och det har vi haft nog av i den här stan. För det viktigaste är ju att man går åt rätt håll.
Men om det är så att en del tror att man måste ha konstiga mössor för att stoppa obehagligheter som kärnkraft och amerikansk maktfullkomlighet så är det väl lika bra att införa totalt mössförbud. Så att fler vågar gå med. Kallt om öronen blir det eftersom kärnkraftshetsen oftast infaller särskilt kall vintertid och krigshetsen precis när som helst. Men det kan det vara värt.