Nästa vår lägger Arla Foods ner i Borgholm

Nu vrider arbetsgivaren de sista svettdropparna ur personalen på Arla Foods mejeri i Borgholm. Nästa år läggs mejeriet ner och nu tvingas de anställda arbeta hårdare än någonsin.

[Ur nummer: 03/2003] – Det är skitjobbigt! Jag upplever det som att företagsledningen nu försöker vrida ur trasan en sista gång för att få de allra sista svettdropparna ur oss, säger Urban Crantz, som arbetar i ystningen och som är vice ordförande i fackklubben.
Arla Foods Ölandsmejeri i Borgholm ska läggas ner våren 2004. Då det sker har de 70 livsmedelsarbetarna på mejeriet vankat omkring i tre år i väntan på sin ”avrättning”.
Det var dan efter midsommarhelgen, år 2001, mejeriarbetarna  i Borgholm fick beskedet från ägarna Arla Foods: Vi lägger ner mejeriet om tre år!
– Den dagen tappade jag arbetslusten fullständigt och jag har inte fått tillbaka den sen dess, säger Jörgen Buténas, som har till daglig arbetsuppgift att se till att mejeriets värmepannor och pumpar ska funka in i det sista.
Idag arbetas det som aldrig förr på mejeriet. Ost ystas dag som natt alla dagar i veckan.
Sedan några veckor tillbaks har man börjat stressarbeta i 5-skift!
– Det är det här jag inte får in i min arma skalle, säger Roger Eriksson, som arbetar i ysthallen.
– Om ett år ska vi vara väck härifrån och nu tvingas vi jobba och slita mer än vi någonsin har gjort tidigare. Jag fattar inte logiken? Det borde ju lugna ned sig istället, tycker jag.
Det bara är så, konstaterar Urban Nilsson, fackklubbens ordförande, med en djup suck.
– Vi har med alla, för oss, till buds stående medel försökt att få företagsledningen att inse att det är fullständigt åt fanders att lägga ner här. Det här är ett bra och lönsamt mejeri. Men vadå, det är som att snacka med luft.

Inga argument biter
Inga argument biter. Inte ens de ekonomiska plusvarianterna.
– Vi har haft en löntagarkonsult inne här som har visat på att Arla Foods både kapacitetsmässigt och ekonomiskt även framöver skulle vara i behov av vårt mejeri.
Men vadå? Arla Foods framtidsplan är redan gudomligt skissad och klar. Mejeriet i Borgholm skall offras, liksom de i Åseda, Stånga, Halmstad, Kimstad… Punkt slut! Osten som nu ystas i Borgholm skall sedan, tills man börjar skissa på en ny framtidsplan och en ny strategi, ystas i Kalmar och Falkenberg och så vidare och så vidare.
– Det blir ju lite patetiskt det här med att vi från fackligt håll, på det lokala planet, ska försöka förhindra en nedläggning efter det att beslutet är taget. Det går ju bara inte, konstaterar Tommy Andersson, samtidigt som han lägger in en rejäl snusprilla under överläppen.
Förhandlingar med facket och inkallandet av löntagarkonsulter i samband med förestående nedläggningar är ju egentligen bara ett spel för galleriet från arbetsgivarnas sida. Matchen är redan uppgjord, menar Tommy.
– Det är inte på riktigt liksom. Företagsledningen ställer inte upp på det här i något konstruktivt syfte, för att eventuellt hitta en annan lösning, utan enbart för att det så ska vara, det tillhör spelreglerna.
Med öländska mått mätt är mejeriet i Borgholm en mycket stor arbetsplats, en av de allra största på Öland. Det borde borga för att ölänningarna i gemen skulle härskna till över Arla Foods till synes obegripliga nedläggning.

Ingen tycks bry sig
Men ingen tycks bry sig. Borgholms kommunalpampar slumrar sött i väntan på sommarens turistinvasion. Och Ölands förenade kobönder, mjölkleverantörerna, har Arla Foods lyckats tysta ned med löfte om att de ska få några ören mer för mjölken om de låter den transporteras in till Kalmar istället för till Borgholm.
– Vi känner oss onekligen förbaskat ensamma i den här situationen. Och vår ”stridslust” är väl så sakteliga på väg att ebba ut, konstaterar Urban Nilsson.
De flesta av oss biter ihop och försöker jobba vidare, menar  Urban Crantz.
– Det här med att vi fick reda på nedläggningen så långt i förväg, tre år innan, är väl på både gott och ont. Det goda är ju att man då hinner få chansen att se sig om efter ett nytt jobb. Men det onda är ju att när det inte finns några andra jobb att få, som i vårt fall här på Öland, blir man väldigt nedbruten av att vanka runt i tre år med vetskapen om att man ska mista jobbet och lönen framöver.   
Mänga av de anställda på mejeriet har kommit upp i de gyllene 50-åren och har tillbringat den helt övervägande delen av sitt yrkesliv i Borgholmsmejeriet. För dem känns de två framtidsalternativ som nu erbjuds, att bryta upp helt och flytta från Borgholm eller, efter det att man gick ur plugget för 35 år sedan, för att åter igen sätta sig i skolbänken för att påbörja en ny yrkeskarriär, varken särskilt inspirerande och lockande.
– Om jag skall sätta mig i skolbänken och börja plugga vill jag ha garantier för att det pluggandet snabbt leder till ett jobb för min del. Annars får det vara. Jag vill inte sitta av min tid där bara för att försköna regeringens arbetslöshetsstatistik. Då kan jag lika gärna gå arbetslös, säger Jörgen Buténas.
Detsamma anser Tommy Andersson.
– Ska jag gå någon utbildning ska den vara direkt inriktad på ett nytt jobb.
På ytan sett, utifrån enskilda individers anletsdrag, går det inte att utläsa om det förekommer någon genuin ilska bland de anställda på mejeriet i Borgholm. Men under ytan mullrar det, bedyrar gemene man.

Känner sig utnyttjad
Känslan av att man blir utnyttjad, att arbetsgivaren drar fördel av den utsatta situation vi nu befinner oss i, är hög i det här läget, menar Tommy Andersson.
– Dom vet hur bakbundna och maktlösa vi är just nu och det är därför dom tvingar oss till att slita ännu hårdare det här sista året innan vår ”avrättning” är fullbordad.
– Ingen av oss vågar nämligen protestera fullt ut och dra det hela till sin spets, säger Jörgen Buténas.
– För var och en av oss är rädd för att en protestyttring ska slå tillbaka mot en själv. Att det till exempel blir omöjligt för en själv framöver att internt, inom Arla Foods, få ett annat jobb på en annan anläggning i Sverige. Därför anpassar man sig till situationen, blir försiktig och medgörlig och till och med lite inställsam ibland inför såväl arbetsgivaren som samhället i stort för man anser sig inte ”ha råd” att göra sig omöjlig. I synnerhet inte på en sådan här liten ort där den sociala kontrollen är stenhård.