Livs ombudsman i Helsingborg rör om i köttgrytorna

Efter att ha avslutat morgonens förhandlingar med ett av Sydsveriges mest ökända styckningsföretag hoppar Christel Niby, 37, in i bilen och susar iväg över det insnöade skånska slättlandskapet.
Nu ska hon träffa klubben och rapportera vad som sagts.

[Ur nummer: 04/2005] Livs lokalombudsman i Helsingborg har haft sitt nuvarande jobb i två år. På de lokala slakt- och styckföretagen är hon vid det här laget en välkänd profil, framför allt därför att Christel har gjort det till sin viktigaste käpphäst att röja upp i inhopparträsket bland styckningsföretagen.
Alla jag talar med tycks ha sin uppfattning klar om hur hon sköter sitt jobb. ”Hon ska förhandla om allt och lägga sig i allt” klagar en företagare. ”Det var inte förrän Christel kom hit som någon vågade ta tag i myglet på allvar” säger en klubbordförande. ”Hon är den bäste vi har haft, precis som en ombudsman ska vara. Man får alltid tag i henne. Sitter hon i möte så ringer hon upp efteråt, och det fungerar” säger en annan. ”Likgiltiga är vi definitivt inte. Vi har fått många tips av henne…” säger en taxeringsintendent.
Själv skrattar hon generat när jag nämner att hennes namn verkar väcka starka reaktioner. Men lite nöjd är hon nog ändå:
– Mina första år som ombudsman jobbade jag åt Transport i Malmö. Där fanns det en ombudsman som hette Anton Flink. Han hade de rätta värderingarna, han gav mig en grund att stå på för det här jobbet. Medlemmarna ska vara i centrum. Man ska hjälpa de svaga. Och man ska slåss för kollektivavtalet.

Kärleksfullt om avtal
Hon säger väl ungefär samma saker som de flesta fackliga ombudsmän förväntas säga… Klyschorna haglar, skulle man kunna uttrycka saken. Skillnaden är bara att när Christel säger ordet ”kollektivavtal” så låter det kärleksfullt, nästan sensuellt. Hon är faktiskt riktigt övertygande.
Eller för att återigen citera den klubbordförande som sade att Christel ”är precis som en ombudsman ska vara”:
– Hon visar att det faktiskt finns saker som man kan göra. Hon får en att inte känna sig helt maktlös.
Christel är född och uppvuxen i Limhamn i Malmö. 16 år gammal fick hon sitt första jobb som vårdbiträde på ett äldreboende.
– Då blev jag inskriven i Kommunal, säger hon.
* Inskriven? Går man inte med i en fackförening? Det är väl ändå ett beslut som man fattar själv?
– Pappa var väktare i Malmö och fackligt aktiv inom Transport. Han var dansk. Det var liksom inget snack om saken, förklarar Christel.
Efter en sejour som industriarbetare på Nobel plast i småländska Ljungby återvände Christel till Skåne där hon fick sitt första ombudsmannajobb på Transport i Malmö.
– Jag blev sur när Transport erbjöd en tjänst som dom sedan drog tillbaka, därför sökte jag andra jobb. Jag fick erbjudande från både Sif och Livs. Det kändes bättre för mig att jobba för ett LO-förbund där jag är mer hemma med värderingarna, därför valde jag Livs.
Annars är väl sur inte det första man tänker på när man möter Christel. Arg kanske emellanåt. Som när hon får höra om personalchefen på Pärsons som ska ha sagt att ”det är så dyrt att följa Livsmedelsverkets och Arbetsmiljöverkets krav att vi måste säga upp det lokala avtalet”.
– Och den killen har varit fackligt aktiv! Han har varit huvudskyddsombud och regionalt huvudskyddsombud i Livs! suckar hon.

Schema över kontaktnäten
Men sen skrattar hon igen och dyker ner i papperstravarna i sitt överbelamrade lilla kontor på Livs avdelningsexpedition i Helsingborg.
Här samlar hon buntvis med uppgifter om de olika aktörerna i det sydsvenska styckningsträsket. Hon visar ett schema över hur de olika bemannings- och förmedlingsföretagen är kopplade till varandra och vilka företag de är verksamma på.
– Efter ett tag lär man sig vilka som försöker vara seriösa och vilka som alltid bluffar.
– Ibland kan det skilja från person till person på ett och samma företag. Vissa chefer gör nästan ideologi av att slippa fast anställd personal med riktiga kollektivavtal, medan andra bara är lata och vill att verksamheten ska flyta på utan att behöva genomföra förhandlingar.
– Det är ju en del personer på arbetsgivarsidan som jag ständigt träffar i förhandlingar och möten. Det är klart att man lär känna varann och ser människorna också. Förhandlingarna ska vara tuffa, men efteråt brukar jag sällan vara personligt ovän med någon.
För tillfället håller Christel på att vässa sin arsenal inför framtida löneförhandlingar med en högskolekurs om lönesättning, lönens betydelse för arbetsmotivationen och chefens roll i lönesättningen.
– Jag läser på halvfart och det är kul men det kan vara lite jobbigt emellanåt. Det är upplagt så att vi bor på internat på skolan fyra gånger under terminen och då måste jag vara hemifrån ännu mer.

Kunde ha väntat lite…
Hemma för Christel är ett hus på landet med 5 000 kvadratmeter stor tomt utanför Löddeköpinge några mils bilresa från avdelningsexpeditionen i Helsingborg. Där bor hon med maken Peter och fyra döttrar: 11, 13, 16 och 18 år gamla.
Och tillökning väntas, Christel ska snart bli mormor.
– Jag vet inte om du ska säga grattis… Det är ju roligt och så. Men jag önskar ju att dom kunde ha väntat lite, säger en fyrabarnsmor som vet vad hon pratar om. Hon blev själv mamma första gången som 19-åring.
Förutom fackliga strider, husbestyr och mormorsfunderingar har Christel just nu huvudet fullt med reseplanering. I slutet på mars åker hon till New Delhi. Där ska hon studera och dokumentera det projekt mot sexuellt utnyttjande och prostitution av minderåriga som ABF och LO bedriver i ett av de fattigaste slumområdena i den indiska huvudstaden. Hon påpekar att hon betalar resan själv och att det rör sig om ett helt ideellt projekt.
* Men vad gör du när du ska koppla av och ha riktigt roligt då?
– Jag har ett roligt jobb med långa arbetsdagar där jag träffar mycket folk. Så på fritiden har jag inte så stort behov av att träffa en massa människor. Vi brukar åka och simma när det finns tid. Det finns alltid nåt som ska göras på huset.
* Och så om du äntligen ska säga något som inte bara är helt genompräktigt?
– Jag älskar att läsa deckare.
Christel rabblar upp några favoriter. Ganska våldsamma författare med mycket frosserier i bestialiska mord, som Ed McBain, Colin Dexter och P D James. Men även det är ju ganska präktigt eftersom det är ett välkänt faktum att det är snälla människor som aldrig skulle drömma om att gripa till våld som vältrar sig i ond, bråd död i litteraturens värld.