”Bara undrar varför varenda präktig separerad dam i sina bästa år nödvändigtvis måste börja dansa salsa”

[Ur nummer: 04/2005] Bjuden på fest i stor lokal. Tänker långbord, prinskorv, bag in box och raj raj ur tryckta häften. Finklätt och blandade parfymer. Dragspel, banjo och virveltrumma. Långa tal så man nästan aldrig hinner dansa, bara lite småstuff och en tryckare på väg till baren. När mostern fyllde 50 blev jag upplyft och virvlad runt till När det våras ibland bergen tills jag spydde sockerdricka över herrarnas kavajslag. Det var tider det!
Visst nej. Bara party. Inte jubileum eller bröllop. Inte ens ett överårigt samboavtal. Inga tal alls.. Förmodligen ingen strass på gåbortoutfitten. Men levande musik; rock från fyra sekler. En och annan 80-talspaljett ändå kanske. Och med rätt timing både Smiths, Joy Division och Creedence. ”Och så lite salsa förstås”. Där rök definitivt strassen. Och förmodligen Ian Curtis. Enkel mat och dricka i baren. Kaffe och te med störst bokstäver. Där kom de rutiga flanellskjortorna och stretchjeansen in från vänster. Och jag försvann.

Då är jag ändå inte särskilt fördomsfull. Bara undrar varför varenda präktig separerad dam i sina bästa år nödvändigtvis måste börja dansa salsa. Och blir upplyst om det jag anade: att det på salsakurserna vankas lämpligast herrar. Typ av kretslopp alltså.

Jag har inget emot salsa. Som princip. Särskilt i sin naturliga miljö. Det är de bestämda stegen jag inte mäktar med. En fortsättning på 70-talets proggfester där man dansade snoa med knyck. Eller vad f-n det nu hette. Jag kunde varken sno eller knycka. Kavaljererna flinade uppgivet och lämnade mig efter en halv pliktdans. Precis som Leif på gympan i femman. Som jag bjöd upp för att praktisera nylärda polkasteg. ”Hon kan inte dansa!” Fnös han och gjorde menande grimaser till grabbarna över mitt huvud.
Det gjorde den stela klädhängare jag försökte dra runt i en foxtrott på en fest häromhalvåret också. Mumlade nåt halvkvävt om att han var bög. Jisses, det var min danslärare också. Med suverän superfjollighet ledde han in mig i twistens underbara värld och vidare över till shaken. Men gick förstås bet på rumban.

Det är inte raggen. De kan både underlättas och försvåras av att svänga runt en stund. Det är turerna. De bestämda. Jag är en virtuos i rätt sällskap. Kan virvla både i valstakt och innovativa buggsnurrar.
Har vänner som älskar det, ”min fru förstår mig inte, hon anser att jag inte kan dansa!” säger de och prövar ut en ny trekvartssväng som jag smidigt hänger med i för att sen själv hitta på nästa.

”För osmidig!” sa ändå framlidne älskaren och bjöd mig inte till sin mors soaréer i fina villan. Trodde jag skulle välta taffeln eller nåt.
”Passar inte in!” hörde jag nyligen en yngre man säga i samma ton som döttrarna stönar ”Du ser töntig ut!”
Det senare är förstås tungt. Hon som säger det högst har virkat en nästuta som hon bär kalla morgnar och borde hålla tyst. Den andra säger att det finns dansmattor med numrerade fotavtryck att lära sig på. JAG VILL INTE! Och jag passar visst in. Precis var som helst.
Det är bara det att jag inte vill ha en massa mattor med numrerade steg som någon annan har bestämt!
Därför tvekar jag även inför soaréerna som väninnan i karriären bjuder till. Utan herrar. För det ligger säkert snubbelmattor där också.

Det är bara det jag har emot alltihop. Inte partyt. Inte ens latinskt. Inte skjortorna. Bara de bestämda stegen och turerna.