I juni 2004 tog LO:s kongress avstånd från positiv särbehandling med motiveringen att det kan leda till en kränkande registrering. ”Principen om likabehandling gäller i arbetslivet. Diskriminering i alla former är alltid helt oacceptabelt” skriver man.

[Ur nummer: 04/2005] Däremot har regeringens jämställdhetsombudsman Claes Borgström och förra diskrimineringsombudsmannen Margareta Wadstein båda förespråkat lagar om positiv särbehandling på arbetsmarknaden för att bekämpa diskrimineringen av individer på grund av kön och hudfärg.

Får ge företräde
Enligt jämställdhetslagen från 1991 är det tillåtet för arbetsgivare att ge kvinnliga arbetssökande företräde framför män med bättre formella meriter. Någon sådan teoretisk möjlighet ingår inte i lagarna från 1999 om diskriminering i arbetslivet på grund av etnicitet, religion, funktionshinder och sexuell läggning. Lagarna definierar diskriminering som något som uppstår varje gång ”en enskild person missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan”. Detta gör det olagligt att positivt särbehandla en person från en diskriminerad minoritet.
I januari tolkade tingsrätten i Uppsala rådande lagstiftning på just detta sätt och fastslog att Uppsala universitet gjorde sig skyldigt till etnisk diskriminering (av svenskar) då det reserverade 10 procent av platserna på juristlinjen för sökande med två utrikes födda föräldrar.

”Särbehandling behövs”
Sedan dess har Sveriges förenade studentkårer publicerat en rapport på sin hemsida, som förklarar varför positiv särbehandling på högskolan behövs för att ge lika möjlighet till utbildning. ”Man har en övertro till vad lika behandling leder till”, säger SFS:s ordförande Tobias Smedberg i en intervju. ”Majoriteten tillhör ju en gynnad grupp. Och det gäller självklart inte bara på högskolan.”

Daniel Ahl