…vår ytterdörr öppnade sig och just när jag skulle säga ”hej pappa” fick jag se att det inte var han utan kungen

Hon, och påven som dog när hon var ett, var viktiga. Men påven viktig bara en enda dag när han låg död på första sidan i GT och natten efteråt i mina mardrömmar.

[Ur nummer: 05/2005] Det kan tyckas förvånande att en kornig svartvit tidningspappersbild var så skrämmande men jag hade aldrig sett något dött förutom grisarna i Saluhallen och ryggen på en och annan mus som drunknat i mjölkbyttan. Illustrerade häften från andra världskriget hittade jag först något år senare men där var döden så overklig. Påven liknade nog helt enkelt min far och den största fasa jag kunde tänka mig var att han plötsligt skulle vakna som ett benrangel en morgon. Så på sätt och vis var det rätt bra med påven i GT ändå, för han såg nästan levande ut, fast död, och jag insåg att det nog var så fadern skulle se ut också om det hände. Det gjorde det också, men inte förrän väldigt mycket senare, dock i samma säng och ännu mer påvlikt.

En annan mardröm var att vår ytterdörr öppnade sig och just när jag skulle säga ”hej pappa” så fick jag se att det inte var han utan kungen, i kritstrecksrandigt, vänligt leende. Inte ens framlidne maken som var en hejare på att tolka folks drömmar kunde knäcka betydelsen. Kungaskräck hos småflickor är inte ett begrepp ens hos Freud.

Däremot skräcken för att det overkliga blir verkligt. Men jag skulle ju älskat om både Pippi Långstrump och Grodan Boll promenerat in i vår hall livs levande, särskilt tillsammans. Kanske var det en tidig förnimmelse av hur det skulle bli; män i mörka kostymer som blockerar min väg. Leende men ogenomträngliga.
Shirley Temple älskade jag i och för sig också, trots att jag bara läste hennes memoarer och inte såg någon film. Men hon hade ju gjort något och räknas inte. Nej Caroline, den lilla prinsessan av Monaco, hon hade inte gjort någonting och skulle inte komma att göra någonting mer av betydelse än att välja fel män, och hon skulle inte komma mig närmare än på den första tidningsbilden i sin vackra moders armar. Men henne dyrkade jag från just den första otydliga bilden.
Hennes första jul lekte vi ”gissa vem jag tänker på” hemma hos syrrans kompis. Och jag imponerade när jag tänkte på en känd person. Alla trodde jag skulle välja Shirley Temple eller Kungen som vanligt men jag tänkte på henne och det tog jättelång tid att gissa och ingen kunde säga att jag tänkte fel. För hon var känd även om hon var en bäbis. I hemlighet tänkte jag henne som min lillasyster, en liten vacker prinsessa till syster. Som skulle finnas kvar när min stora fått barn och gift sig.

Nu visar man döden hej vilt. När folk tycks ha fått pippi på att slakta varandra och slå in i paket så får man se döda huvuden med låtsaspolokragar nedanför var och varannan vecka i kvällstidningarna. ”Känner du igen…”
Nix, men jag kände igen Carolines farsa. Och påven, den senaste. På lit de parade i min dator nästan samtidigt. De var inte det minsta skrämmande jämfört med de där polohuvudena som är precis lika sorgliga som Caroline. ”Kända från media”.

Jag älskar henne inte längre, det har kommit så många i vägen. Men när jag ser henne stå där i sina svarta slöja så är det som ett helt liv flimrar förbi. Ett helt medialiv fast hon bara är 48 och inte död. Eller hur vet jag det, om hon någonsin har levat? Jag har ju bara sett bilderna. Det känns lite sorgligt. Som om huvudet plötsligt skulle kunna ligga där uppallrat i polispaltor. ”Känner du igen…!” Yes, vagt, men spelar det någon roll?