Poeten på slakteriet
Mohamed Omars dikter blir bok i höst
– Jag måste ha tid för min älskarinna, säger Mohamed Omar och påståendet väcker en fråga. Vad menar han? Herre gud, han är muslim. Han kanske har flera kvinnor på en och samma gång.
[Ur nummer: 05/2005] Men så är det inte. Älskarinnan är litteraturen, skrivandet, poesin. Här bredvid publicerar vi hans dikt om ”Gottsunda centrum”, en förort i Uppsala, som är hans utgångspunkt.
– Det är där jag bor, säger han. Gottsunda för mig är hela världen. Det är ett mikrokosmos. Det är roligt att bo där, för man träffar olika människor. Det är inte som på en villagata, tyst och stilla, var och en går in till sig och sköter sin egen trädgård.
Han vill ha möten, fantasier. Han vill ge vardagen ett extra djup.
– Jag vill visa på människan bakom ytan, att det finns någon där som är sårbar. Jag hoppas att den som läser känner det och blir inspirerad.
Med dikten ”Gottsunda centrum” vill han väcka tanken att ”killen där borta”, som ser ut som en a-lagare, kanske är något helt annat. Systemkassen med bärs mellan benen kanske är något helt annat.
Killen kanske är förklädd. Han kanske är ett helgon.
Det är den mystiken, den fantasin, han gillar att skapa.
Ständigt formulerande
Han skriver jämt, på bussen, i omklädningsrummet på jobbet, när han kommer hem. Det är ett ständigt skrivande, formulerande.
Det märkvärdiga med Mohamed Omar är att han verkar leva så medvetet, alltså han vill bo i en förort mitt i världens centrum, Gottsunda. Han vill jobba på en arbetsplats som också står mitt i världen, Swedish Meats i Uppsala. Det är på k-pack han jobbar och det är kallt och jävligt och företaget tar in inhyrda som inte talar ett ord svenska; det är armenier, vitryssar, tjecker, polacker, irländare.
De ställs vid packbandet och ingen har en aning om vilka de är, om de har tillstånd att vara här eller hur det ska gå till att kommunicera med dem.
Han kände när han höll på med dikterna att det var något stort på väg, det bar, ingen hade tidigare skrivit om det han skrev om och på det sättet.
– Det finns så många miljöer som inte skildrats, säger han. Det finns så mycket människor, arbetare, invandrare, som inte är synliga, som inte har någon plats i offentligheten.
Dåligt självförtroende
För fyra år sedan började han på Swedish Meats. Han säger att det var av ren nöd. Han hade kommit hem från Afrika, hade gift sig och fått barn. Han har två och ett tredje är på väg. Han var tvungen att ha ett jobb och eftersom han bara haft enkla jobb så var jobbet på Swedish Meats det han kunde få.
– Det jag kan, säger han, det är att skriva. Jag skrev för att jag var dålig i skolan. Jag var hopplös i alla andra ämnen utom svenska. Skrivande var mitt sätt att kompensera mitt dåliga självförtroende.
Det är det som är häftigt, konstaterar han. Skrivandet ger honom respekt. Som skrivande kan han träffa förläggare och bankdirektörer och tala med dem som en jämlike. Det skulle han annars inte kunna göra.
Jag träffar Mohamed Omar på ett café i Uppsala efter jobbet. Han är på gott humör. Det har hänt mycket under det senaste året. Plötsligt trillar allt på plats. Han ska i höst ge ut en diktsamling på Ruin förlag, Tregångare heter den. Han har haft bidrag publicerade i Arbetaren, Aftonbladet och Ordfront magasin och han har genomfört sin första diktuppläsning på Kulturhuset i Stockholm.
Jag tror, även om han själv inte vill uttrycka det så, att han är något av ett underbarn – eller så är han kanske bara vår tids arbetarförfattare.
För visst var de underbarn, Ivar Lo, Harry Martinson och Eyvind Johnson.
Genombrott som 18-åring
Mohamed Omar hade ett första genombrott redan som 18-åring. Prestigefulla litterära tidskrifter publicerade hans alster.
Nu är han 28 år, tio år har gått.
– Andra intressen tog över, säger han. Jag ville resa. Jag åkte till Kenya och till England. Jag ser det som ett fältarbete. Jag ville samla material.
De människor som han träffade då, som 18-åring, tyckte han också var tragiska.
– De var olyckliga ungkarlar i 50-års åldern. Sådan vill inte jag bli.
Han ville resa, gifta sig, skaffa barn.
I Kenya besökte han sin styvfar som kommer därifrån och han kände att han kunde identifiera sig med den kulturen. Han ville utforska islam. Han lärde sig tala Swahili som är ett kreolskt blandspråk, 42 procent av orden kommer från arabiskan, flytande. Det var ett språk som han hört som barn.
Det var i Mombasa som han fick ett brev från en person på Ruin förlag som han kände och som undrade vad det blivit av honom. Då insåg han att det var skrivande han kunde. Varför slänga bort sin energi på andra saker som han inte var bra på?
Möte på Sveavägen
Han återvände hem, tog jobb på Swedish Meats, skrev diktsamlingen och skickade den till Ruins förlag som tyckte att den var jättebra. Också Bonniers tyckte att den var det, men de hörde inte av sig på ett halvår, och då hade det lilla Uppsalaförlaget redan antagit honom.
– Men jag åkte ner till Bonniers på Sveavägen i Stockholm, och det var en jäkla häftig känsla att gå in där och träffa förläggaren. Det var nästan en overklig känsla. Jag som bara haft enkla jobb – städare, packare på Swedish Meats – satt där och talade med en förläggare på Bonniers. Det kändes som om det var möjligt att spränga klassgränserna. Skrivandet öppnade en dörr som annars skulle vara helt stängd för en fabriksarbetare. Plötsligt kunde jag sitta med personer från överklassen och samtala med dem som en jämlike.
Frågan är om han kommer att vara kvar på Swedish Meats.
– Ja, säger han, det kommer jag, annars förlorar jag fotfästet, men det är klart att jag vill ha mer tid för att skriva. Det händer att jag vaknar klockan 4 på morgonen och sätter mig ner på golvet och skriver.