Nu börjar de redan i sjuan. Att planera klänningarna till balen i nian…

Dottern ska på bal. Japp, jag insåg det redan när jag såg henne försvinna in i skolan den första morgonen, att jag skulle tappa kontrollen. Framförallt över tiden.
Jag minns min första bal. 1970-talet var ungt, flower power i färskt minne bevarat och kläderna därefter.

[Ur nummer: 06/2005] Klänningar tunna, fladdriga och blommiga. Åtminstone de andras. Jag bar av någon anledning lila frotté med öljetter. Enda förklaringen är särartshävdandet. Jag sydde om den till tvättpåse sen.

Ingenting utom en illvillig festkommitté förklarar dock bordskavaljeren. Iklädd konfirmationskostym, sin brors förmodligen, han kan själv inte ha varit så liten så nyss, beställde han in mjölk till maten, när vi andra försiktigt smuttade på det enda glaset demisec vi förunnats. Mjölkens förklaring står att finna i att han var skolans idrottsstjärna. Sånt var inget som hyllades annat än av gympalärare i det billiga rödvinets år 1970.

Så mina så kallade vänner tjöt av skratt när vi tömde innehållet i våra handväskor på toaletten. Alltså inte i toaletterna utan i oss. Min nya vita väska kom aldrig över stanken av ginograppo. Jag hånglade lite med en lantis från ryskakursen sen, annars var det inget särskilt, som dans eller så.
Jag minns även min andra slash sista. Då präktigheten slog till för enda gången i livet, trist att det skulle ske just då. Min hemvävda klänning stod stilla i pergolan utanför den vackra ballokalen och höll de grova sandalerna sällskap medan jag åtminstone mentalt befann mig någon helt annanstans. I armarna på honom som nästan blev rockstjärna sen till exempel. Den solkiga studentmössan hade ramlat under bordet med svettremmen nere. Vi gick hem, kompisen och jag, med religionläraren och drack upp spriten vi inte orkat få i oss innan. Den nya vita väskan kom aldrig över…och så vidare.
Rockstjärnan kom dit också men somnade i soffan. Skaföttes. Det var inga roliga tider det.
Nu börjar de redan i sjuan. Att planera klänningarna till balen i nian. Åtminstone i fina förortsskolan dit dottern transporterar sig varje dag. Inne i stan går de nog mest in för förfesterna och rökat i pergolan. Men här är det tyll och siden för pappas pengar som gäller. Och Armani, fast den var visst fusksydd i Thailand.

Dock, när man går ut nian så är man ändå bara 16 och bär inte på schabrak av gamla konventioner. Trodde man kanske och inbillade sig en lättsam tillställning under jämlika förhållanden. Och fick tji.

Har man inga traditioner skaffar man nya, lätt som en plätt, på TV. Highschoolserier där igenspacklade tonårskäringar i glacéhandskar hämtas till miljoner baler av fjuniga sjuttonåringar (som spelas av fårade 25-åringar eftersom ingen skulle se på serierna om de verkligen spelades av fjuniga 17-isar) med gardenior och farsors präriejeepar.
I Stureby får ju inte 16-åringar köra ens stadsjeep så det får bli hyrbil. De rikaste och populäraste pojkarna, som inte ska bli popstjärnor utan kärnfysiker, slår sig ihop med de rikaste och snyggaste brudarna, som ska bli programledare, och åker par om par i limousiner med all tyllen och gardeniorna. Så de som tagit tunnelbanan i kostymen från Dressman och hemsydda klänningen kan känna sig ännu töntigare. Precis som på TV. Precis, jäklar som på TV! Fast alla morsorna röstar på Reinfeldt i stället för Bush och inte är lika lyfta.

Jag sydde för resten dukar av den där hemvävda sen. En stor och sex små. Samt en rejäl tehuva av ärmkullarna. Av någon anledning som jag innerst inne begriper har jag inte fått sy dotterns. Hon har å andra sidan inte fått någon ny vit handväska heller.