Många ordföranden inom LO-förbunden har svårt att få utrymme för sina tankar och åsikter i den massmediala debatten. Livs ordförande Åke Södergren är en av de ”osynliga”.

[Ur nummer: 06/2003] I LO-tidningens (nr 19/03) återkommande enkät ”LO-opinion” ställs frågan ”Vilken eller vilka av LO-förbundens ordföranden tycker du syns eller hörs tillräckligt i den offentliga debatten?”
Då frågan ställs och besvaras under pågående Kommunalkonflikt begåvas givetvis Kommunals ordförande Ylva Thörn med en mycket hög kändisfaktor liksom den massmedialt alltid omhuldade Metallordföranden Göran Johnsson.

En av de osynliga
Av 15 tillgängliga LO-ordföranden är det 5 som av LO-opinionen betraktas som helt osynliga under den här perioden. Åke Södergren är en av de fem.
– Om jag alltid ställde upp på de erbjudande jag får om medverkan i intervjuer och artiklar om eventuella åsiktsmotsättningar inom LO och kritik mot Göran Persson så skulle jag säkert kunna höja min ”kändisstatus”. Men på vilket vis skulle det gagna den fackliga verksamheten?
Däremot borde, menar Åke, både jag och andra fackliga företrädare givetvis synas och höras mer i den offentliga debatten när arbetslivets villkor ventileras.
– Men då ska det handla om fackliga och politiska frågor som är av värde för våra medlemmar. Men de frågorna, till exempel dålig arbetsmiljö, obekväma arbetstider och så vidare är ju inga ”kioskvältare” precis som media lystet kastar sig över.

Facklig stab
Sedan är det förvisso även så att de stora LO-förbundens ordföranden omgärdas av en stor intern personlig stab som hjälper dem att både tänka och formulera gångbara åsikter i allehanda frågor och sedan vidarebefordra ut dom i media i form av debattartiklar och så vidare, menar Åke.
– Dom resurserna har givetvis inte vi, som ett i sammanhanget litet förbund. Och därför hamnar vi ofta i skuggan av ”de stora” när någon aktuell fråga skall kommenteras eller bedömas i samhällsdebatten.