[Ur nummer: 07/2003] I våras kom äntligen boken som förenar två av Sveriges största arbetareförfattare. Hans Lagerberg berättar i sin uppslagsrika Ivar & Eyvind (Ordfront) historien om Ivar Lo-Johanssons och Eyvind Johnsons vänskap och författarrivalitet – som med tiden förvandlas till fiendeskap och motvilja.
Det handlar om klassresan från fattiguppväxt till berömd världsförfattare – och hur olika det kan se ut. De träffades av en slump i Frankrike på 1920-talet, två unga proletärförfattare som snart skulle ta över den svenska litteraturscenen med något mycket märkligt: högklassig skönlitteratur av och om arbetarklassen. Eyvind hade redan skrivit några romaner. Ivar skrev reportageböcker om arbetare i London och Paris. Men allt eftersom de slog igenom och blev berömdheter så förändrades både deras politiska åsikter och vänskapen. Synen på Sovjetunionens överfall på Finland under andra världskriget, och sedan kalla kriget, blev kriser där de tog motsatt ställning. Ivars syn får man typiskt nog mest läsa om i efterhand medan Eyvind var aktiv som samtida samhällsdebattör. Han tog värvning som frivillig i finska vinterkriget, brännmärkte realkommunismen (Ungern-56) och valde benhårt USA:s sida i kalla kriget.

Hans Lagerberg lägger ett fascinerande pussel av herrarnas romaner, självbiografiska skrifter, brev, intervjuer, artiklar och tal. Inte sällan kan han avslöja litterära avvikelser mot samtida källor, ofta Ivars ibland rätt så vårdslösa sätt att handskas med sanningen.

1957 ger Ivar ut den självbiografiska romanen Författaren, där han porträtterar sitt författarumgänge på 30-talet. I backspegeln ser han sig själv som en folkets man, medan alla andra har svikit. Han retar gallfeber på sina generationskamrater och marginaliserar Eyvind till en inställsam skeptiker. Hans betydelsefulla romaner och personliga idérikedom nämns inte. Eyvind menade att det var författarens uppgift att ljuga sig fram till sanningen, men Ivars sätt att skapa om historien gav han inte mycket för. Brytningen var ett faktum.

Ivar & Eyvind ger en spännande bild av vänskap, avund och rivalitet, men dess stora förtjänst är att Lagerberg går i närkamp med den kärnkonflikt som skär genom varje arbetarförfattare, ja genom hela arbetartraditionen. För hur ska författaren frigöra sig från sin ursprungsklass, men ändå förbli sin klasserfarenhet trogen? Ur den konflikten skapas all spännande arbetarlitteratur. Ivar försökte ta med sig klassen in i skrivandet, för Eyvind var idealet författarens strävan efter frihet och sanning, över klassgränserna.
Valet för Eyvind – tror jag – stod mellan att hålla sin egenart vid liv, eller att bli en för sin klass socialt nyttig författare, men kanske förtvina på kuppen. Han valde det förra. Hos Ivar sammanföll det sociala och det personliga på ett lyckligt vis. Eyvind däremot, med sin rotlösa fosterbarnbakgrund, kunde inte kringgå det faktum att han som författare lämnat sin klass. Han kunde inte tala för någon annan än sig själv.