”Kul om det går bra för er, men det skiter
väl vi i”

[Ur nummer: 07/2003] Jag har också varit i Västerbotten. Helt i linje med devisen Hela Sverige ska leva (men inte av vad och varför) färdades jag 14 och en halv timma snett norrut, ledsagad av tågpersonal i frilufsiga byxor och norrländsk brytning. När KPML(r)cellen i Umeå skulle sälja Proletären utanför Systemet på 70-talet fick de gå i språkcirkel först. Kommunist kunde man vara i Västerbotten men Prollen måste säljas på göteborgska, för trovärdigheten. Kanske är det likadant med den där tågpersonalen fast tvärtom.  Måste lära sig att helt naturligt säga ”vars ska du åk?”. Från restaurangvagnen ropades på samma tungomål ut över hela långa sovsättet ”vi har fullständiga rättigheter – och serverar dessutom mat!” Så vi hade inte behövt ha varsin kasse pilsner med oss, kollegan och jag. Men vi hade ju hört att det numera bara är gods som fraktas så långt norrut med tåg, och då mest söderut. Maten var för resten beige, vad man än beställde, men det var den som min västerbottniska svärmor serverade också.

Det var tur att jag åkte till Västerbotten igen. Annars hade jag bara haft 17 år gamla fördomar att gå på. Skulle väl skrivit om gamle polaren som emigrerade dit för att tempot var sävligare och hade 50 paket älgfärs i den ena frysen. I den andra låg resten av älgen bland en massa annat vilt, bär mest, och döda fiskar. Han hade bytt till sig alltihop. Mot vad sa han inte. Men han hade en dunk i garaget också.

Säkert hade jag fått med något om Burträsk och Bastuträsk. Svärföräldrarna kom därifrån.  Och om Bjurholm. Fast jag fram tills den 18 maj i år bara kände det som orten för ett nedlagt mejeri. Och hur unikt är det? Men jag har åtminstone varit på plats och sett eländet. Nu vet jag att, men inte riktigt hur, Bjurholm är själva mänsklighetens vagga. Inte civilisationens alltså, som andra platser på närmare håll gör anspråk på, t ex Skara innan Bert Karlsson och Pauli Kristiansson. Nej, i Bjurholm fick jag nu lära mig, gick själva gränsen mellan apa och människa. Precis på vilken sida om vägen till mejeriet sades inte, men jag ska säga att jag har haft rätt så nära herrbekanta från Bjurholm och känner mig inte alls främmande för teorin som sådan.

Annars kan man väl säga att om värmlänningar och västgötar kämpar hårt om titeln Sverige italienare (lever mitt i den märkvärdigaste av kulturer och behärskar ett världsspråk som alla förväntas begripa) så är västerbottningarna rikets irländare. Tufsade och trängda både uppifrån och bortifrån har de sin egen jantelag. Som går ut på att inte låta sig imponeras och inte bry sig. ”Kul om det går bra för er men det skiter väl vi i.” Och gör så  något annat själva. När organisationen, som tog mig till Umeå, har sin årsstämma på andra håll i landet brukar det hissas en slak förbundsfana utanför kongresslokalen. I Umeå vajade det tyg över hela stan. Inklusive en hel fanborg längs infartsbron. Ungefär som när irländarna slänger upp 100 riverdansare på Melodifestivalen och låter dem smattra iväg en stund. Tar sig ett järn och låtsas som inget. Stänger krogen gör de lika tidigt för resten, i Umeå och Sligo. Utan att förklara varför.

Polaren hälsade jag förstås på. Efter 17 år. Han bjöd på älglängder med lingon och svamp. Och visade stolt sin nya frys. 50 paket älgfärs. Lika många slagträliknande fiskstycken. Som han bytt till sig. Mot vad sa han inte. Men han prisade det sävliga tempot. Däremot inte att sonen blivit militant vegan och anarkofeminist och som bevis på det senare bar en plasttiara ovanför de välsminkade ögonen. Och ville till Stockholm. Det var allt tur jag åkte dit så jag inte bara hade gamla fördomar att skriva om, som sagt.