Bostäder är hårdvaluta och absolut inget annat

[Ur nummer: 09/2003] Efter ett tag, så där i mitten av juli, började vi undvika att prata med folk. Höll oss mycket hemma. Uppsökte ensliga stränder. För att slippa frågandet. ”Hur går det?” Men sen började det dra ihop sig till höst och då var vi ju tvungna att kliva ut i ljuset och stå till svars. Besvara den tunga standardfrågan ”Och vad har ni gjort i sommar?”
”Bytt lägenhet.”
Hela sommaren? Japp. Hela sommaren. Samma lägenhet. Vaknat varje morgon med samma fråga; ”Undrar hur det går?”
Vi fick tips om en bra sajt i våras. Bara att stoppa in sin lägenhet, tala om vad man vill byta till, sen gör datorn resten. Vips har man tjogtals med förslag. (Fem tusen stycken om man har en fyra på Södermalm, det hade inte vi.) Sen börjar grovjobbet. Maila och ringa. Och eftersom vi inte hade en fyra på Södermalm, då hade vi ju inte behövt byta, så var det komplicerade turer för att vi skulle hamna i något som kan kallas närheten av huvudstaden. Många mail, många samtal. Innan vi hittade tre till som ville ungefär samma fast tvärtom.

Sommaren inleddes med travar av papper. Som bevisade att vi var dem vi påstod, tjänade erforderliga summor pengar, hade ärliga uppsåt. Medan omgivningen skakade på huvudet. ”Rektangelbyte? Dårar!” Och vi log segervisst och sa att vi nog skulle flytta mitt i semestern.

Men då hade vi inte räknat med att tre av fyra svenska hyresvärdar för länge sedan har givit upp tanken på att lägenheter först och främst är något som människor faktiskt använder till att bo och leva i! Vi var väl korkade som inte insett att bostäder är hårdvaluta och absolut ingenting annat.
Fast vi visste att den där sajten startats just för att undvika skumma affärer. Så vi trodde att värdarna skulle bli glada att just vi som inte ville ägna oss åt att tjäna pengar på något som inte var vårt utan deras, hade hittat varandra. Det blev faktiskt en av dem. De andra samlade våra papper på sina skrivbord i prydliga högar utan att ägna dem en blick. I veckor. Sen gick de på semester. När de kom tillbaka, olika veckor senare, upptäckte de våra solblekta blanketter. Hånlog lite och la något tungt på. Sina arslen kanske. Nu hade de visat makt. Visat vem som bestämmer.

Efter mycket tjat inleddes nästa fas. Misstänkliggörandet. Vi var inte alls fyra hushåll som av olika anledningar såsom jobb, död och kärlek behövde nya bostäder. Nix. Vi var bedragare. ”Vi kollar er!” Sa de med värsta Storebror Ser Dig-stämmorna. Riktigt vad de kollade fattade vi inte.
Utom han som klättrade omkring utanpå fasaden till ett av husen när ingen var hemma. Och upptäckte ett tomt rum. Bevis för lögnen! Triumfen ekade i lurarna. Avslöjade! Att rummet var nytapetserat och hyresgästen dragit från stan i juli var förstås besvärande. För den som ville bevisa brott.

En annan värd ställde den intrikata frågan varför hennes hyresgäst gav bort något så fint som en trång dyr hyrestvåa i yttersta utkanterna av norra innerstan. Gav bort? Hon skulle ju få en fyra i Göteborg i stället! Ha Ha! Som om Göteborg skulle räknas. Som om någon över huvud taget skulle vilja bo i Göteborg!
Nej, det var just det. Det var där det började. Med att vi tänkt flytta härifrån. Under sommarlovet. Nu lyser den första höstsolen över älven. Vi bor kvar. Hyresvärdarna glor vidare i våra papper. Letar efter begravda hundar. Och vi som bara har levande katter och råttor. Och vill till Stockholm.