Livs öppnar världen för medlemmarna genom bistånd

Kent Sund talar om behovet av att lära känna fackliga människor i andra länder. Han skulle vilja se samtal från arbetsplats till arbetsplats över nationsgränser och världshav.

[Ur nummer: 09/2003] Det var något nytt som hände vid mitten av 80-talet, när Livs lät sina avdelningar starta och driva egna biståndsprojekt. Flera hundra medlemmar i Västsverige, i avdelningarna 1, 2, 11 och 17, blev engagerade i Filippinerna; de samlade in pengar och byggde daghem och Folkets hus på andra sidan jordklotet, de lärde sig steg för steg förstå ett annorlunda samhälle.
– Vårt förbund bröt ny väg, säger Kent Sund. Tidigare hade det varit förbundsledningarna som hållit i det internationella fackliga arbetet. Nu blev det lokalt. Vi inspirerade andra att följa efter. Avdelningar inom andra LO-förbund, inom ABF och LO-distrikt satte själva igång internationella projekt.
När projekten hamnade på lokal nivå blev de fler och fler. 1994 bildades Samarbetsgruppen för Fackligt Utvecklingssamarbete.
Kent Sund är ordförande i Samarbetsgruppen, han kommer från Livs avdelning 1, jobbar på Nordbakels i Göteborg, en transnationell holländsk bagerikoncern, och har många fackliga och politiska uppdrag, men det internationella har en särställning.
Det är det han brinner för.
– Här hemma tar vi allt för givet, säger han. Jag tillhör den generation som seglat på en räkmacka. Jag tror att jag behöver träffa människor som kämpar. Den kampvilja de har på Filippinerna behöver jag se, det är den som mina föräldrar och generationen innan dem hade, de kämpade för att komma upp ur fattigdomen. Jag tror att vi behöver möta det här för att inse vad vi själva har och vad vi kan förlora. Det kan gå snabbt. Det finns ingen Gud som sagt att Filippinerna ska vara fattigt och Sverige rikt.

Filippinerna, Pakistan, Ryssland
Samarbetsgruppen har styrelsemöte på Grand Hotel i Halmstad för att stämma av och planera kommande projekt och aktiviteter. Styrelsen består av tio personer från olika förbund, var och en driver ett projekt. Från början var det Filippinerna de hade gemensamt, det var därför de gick samman, men nu har engagemanget utvidgats till Pakistan och Ryssland.
Valet av biståndsland sker i samråd med de globala fackföreningarna, för Livs del IUL i Genève. Pengar söker de från LO-TCO:s biståndsnämnd, Olof Palmes internationella Centrum och Forum Syd som är frivilligorganisationernas samarbetsorganisation.
De skaffar också fram pengar genom att ordna insamlingar och försäljning av böcker och videofilmer som de själva producerat. Lennart Johansson från SEKO Sjöfolk har skrivit två böcker om Filippinerna och de olika biståndsprojekten. Att informera i Sverige om det arbetet är viktigt. Samarbetsgruppen kommer från och med i höst att ge ut ett eget nyhetsblad, fyra nummer per år. De ordnar också konferenser och deltar i Hammarkullekarnevalen och Internationella Festivalen på Liseberg.
Det fackförbund som Livs från början hade samarbete med på Filippinerna, NFL, har stora problem, och samtliga i styrelsen är pessimistiska om dess framtid. De hade hoppats att NFL skulle gå med i den fackliga paraplyorganisation APL, men det verkar inte bli så.
APL samlar alla delar av den filippinska arbetarrörelsen; det är nationella fackförbund, kvinnoorganisationer, kooperativa föreningar.
Samarbetsgruppen ska i framtiden arbeta ihop med APL och LEARN, som är en motsvarighet till ABF, för att stärka de lokala fackliga organisationerna i industriområdena i Batangaprovinsen på ön Luzon cirka tio mil söder om Manilla. Målet är på lång sikt att bilda nationella förbund med industriförbundsprincipen som förebild.

Förtroende på lokal nivå
Batangaprovinsen har många skattefria zoner, där underleverantörer till märkes-varuindustrin utnyttjar den billiga arbetskraften, Den kanadensiska författaren Naomi Klein har skrivit om det i boken No Logo. På Filippinerna är fackföreningar formellt tillåtna i dessa zoner, men de har stora svårigheter, eftersom företagen flyttar om deras produktionskostnader stiger.
Att många transnationella företag och underleverantörer till dessa finns i Batangaregionen ger ändå möjligheter. Det kan skapa kontakter mellan fackklubbar på Filippinerna och i Sverige.
– Vi måste bygga upp förtroende från lokal nivå till lokal nivå, säger Kent Sund. Jag är övertygad om att det är det enda sättet. Vi måste bygga upp lokala nätverk. Det gäller över hela världen. Vi kan samtala över nätet, via datorer, lära känna varandra, kontrollera uppgifter, se vilka möjligheter till sympatiåtgärder som finns. Vi måste hålla varandra informerade.
Ragnar Lindberg från ABF Kronoberg vill till och med starta ett projekt i vilket man sätter upp en virtuell studiecirkel.
-Vi skulle kunna starta en studiecirkel mellan LEARN och APL och vår grupp, med låt oss säga 15 deltagare från vardera organisationen. Den som vill vara med lämnar ut sin e-mail, web-kameror kan köpas in. LEARN har säkert egna.

Organiserar svartjobbare
Dag Karlsson, från Skogs och Träfacket avd 11, säger att den filippinska paraplyorganisationen APL är mycket intressant, även för oss i Sverige.
APL är en föregångare vad det gäller att organisera alla som har lösa kopplingar till arbetsmarknaden, de som kallas ”self employed”, f-skattare, skulle väl vi säga, och kanske också svartjobbare. Syftet är att ta tillvara alla arbetandes intressen, inte bara löntagarnas.
Lennart Johansson inflikar att det är slående hur många ungdomar som är organiserade i APL. De ligger i detta avseende långt före oss, fast de är ett fattigt land. De har lyckats organisera de kontraktsanställda.
Kent Sund menar att APL:s informationsmaterial borde kunna gå att presentera i Pakistan, där talar de också engelska, och det finns stora likheter mellan länderna.
Samarbetsgruppen har ett projekt ihop med det pakistanska studieförbundet Education Foundation, som är mycket mer än bara ett studieförbund. Det har startar mattarbetarnas fackförbund, Carpet Workers Union, i Pakistan.
Så här går diskussionerna på styrelsemötet och det blir, för den oinvigde, svårt att hänga med. Kärnan är ändå att den ena kontakten leder till den andra, organisationer och människor i olika länder, i olika världsdelar, knyts samman. Men för att det ska vara möjligt behövs ett personligt engagemang, personliga förtroenden.
Det behövs resor. Livs-avdelningar har haft flera studiecirklar och resor till Filippinerna. I höst ska tio personer från bland andra Livs avdelning 1 åka till Pakistan. De har haft en studiecirkel i två år om landet, sparat 400 kronor i månaden, tre veckor ska de vara borta, de får ta semester, gruppen har stora förväntningar. Den 21 oktober ska de ge sig iväg för att besöka fackliga organisationer i Pakistan, även lärocentra, kvinnoorganisationer.

Nya eldsjälar behövs
De ska åka till Karachi en stad på cirka 25 miljoner invånare, där finns många ekonomiska frizoner, träffa fackligt aktiva och bygga upp nätverk som gör att de kan hålla kontakt med varandra. Gruppen ska åka vidare till Lahore, järnväg, där ska de besöka ett livsmedelsarbetarförbund, fortsätta till Islamabad och sedan in i Indien för att träffa indiska kamrater.
Lars-Axel Karlsson, Livs ombudsman i avd 1, som varit med i Filippiner-projekten sedan starten på 80-talet, säger att det varit fantastiskt att få vara med om arbetet.
-Jag har fått uppleva mycket. Vi skulle behöva fler unga som vill jobba med internationella frågor, det är svårt att hitta nya eldsjälar. Jag tror att många som är med i till exempel Forum Syd, inte vet om att deras egna fackföreningar jobbar med internationella frågor.