[Ur nummer: 10/2003] Merparten av oss gillar tydligen varken fart eller färdriktning i vår nuvarande samhällsutveckling.    
Den slutsatsen kan man drista sig att dra efter det nyligen överstökade Euro-valet.
Nu sattes klackarna i backen! Nu fick det vara nog!
Vi vill inte ha en mer av storskalighet, varken i samhälls-, företags- eller organisationsstrukturen. En storskalighet i vilken våra närliggande problem och frågor hela tiden skickas vidare, allt längre bort.
En struktur i vilken svaren på våra frågor och lösningarna på våra problem bara försvinner bort, uppslukade i ett grått töcken där det slutliga ansvarstagandet göms undan och blir helt ogripbart för gemene man.
Det utanförskapet, som vissa benämner som ”ett demokratiskt underskott”, vill vi inte ha!
Vår hittillsvarande erfarenhet av hur vi i stora fjärrstyrda koncernföretag ständigt förminskas som arbetande individer och hur vi i stor gigantiska organisationer får vårt medlemsinflytande reducerat enbart till en avgiftsfråga, bidrog med stor säkerhet till att så många drog öronen åt sig när vi ställdes inför Euro-valet.
Det är inget fel på euro-slantarna! Dom är helt okay och dom skulle vi gott och väl kunnat godta som betalningsmedel.
Förvaltarskapet däremot, det som skall handha penningflödet, det kan vi inte förlika oss med. Det som vill göra sig själv oantastbart och reducera vårt inflytande som politiska individer till ett minimum.
Men det är inte enbart via resultatet i Euro-valet som det går att ana sig till en massiv folklig protest i tysthet mot den nuvarande samhällsutvecklingen. Den mycket höga sjukfrånvaron i Sverige, där andelen långtidssjukskrivna med psykisk diagnos stadigt ökar, tyder också på att det är något som har gått snett i samhällsbygget.
Vantrivseln breder tydligen ut sig och enligt forskare på området beror det till stor del på att många upplever in på bara skinnet att man är på väg att förlora kontrollen över sin egen livssituation. Man saknar helt enkelt inflytande trots att man i demokratisk hänseende, i det svenska samhällsbygget, lär vara helförsäkrad upp till tänderna.
Men det hjälper inte.
Du blir bestulen på ditt jobb ändå, trots att du har anställningsskyddslagen på din sida! Du tvingas arbeta på tider du inte vill, trots att du har  rätt till medbestämmande i arbetslivet. Och så vidare.

Du tvingas ständigt vika dig därför att det i det storskaliga samhället alltid är någon annan som bestämmer, någon som du inte längre vet vem det är.
När två av tre LO-medlemmar röstade nej till euron vill samhällseliten framställa det som att ”vanliga arbetare inte begriper sitt eget bästa”. 
Men det kanske enbart var ett rop på hjälp! Där nerifrån! Där nere i skiten dit ingen i ”eliten” tycks vilja bemöda sig att bege sig för att lyssna av vad som sker innan det är för sent.