Muren går strax hitom Globen
[Ur nummer: 12/2003] Vi var i Varna härom året. Varna ligger vid Bulgariens kust och det finns ingen större anledning att åka dit om man inte har något särskilt ärende. Vårt var att besöka delfinariet och kolla in de bulgariska hamburgarna. Delfinerna var OK. Visserligen satt det andra svenskar bredvid och gnällde om att showen inte var någonting jämfört med Kolmården. Då applåderade vi ännu mer även åt den där fisken som inte ens kunde hoppa, för gnälliga svenskar utomlands är det tristaste som finns. Hamburgarna var helt OK också, fast lite konstiga och inte så många sorter. Det verkade lite meningslöst när det fanns så mycket annan inhemsk mat. Vi frågade aldrig vad de andra svenskarna tyckte.
Varna anses känt för sin vackra stadspark vid havet. Den fanns kvar, men precis som staden i övrigt sorgligt avflagnad, den enda blomsterprakt vi såg var ett par gatustånd vid busshållplatsen. Både statyerna och sofforna var trasiga, träden oklippta, fontäner och dammar uttorkade. Feta herrelösa hundar drev omkring, överallt. En låg under vår parkbänk, vi märkte aldrig om den levde.
”Här har varit fint en gång i tiden” sa vi till varandra. ”Innan”. Innan vadå? Innan hoppen släcktes? Både det om folkets makt och det om friheten.
På gatorna satt folk som tiggde och sålde. Ett par damer hade bara kryddor från sin balkonglåda i sitt sortiment. De såg ut som pensionerade kontorister. Från något fackförbund eller så. En hade en trebent katt. Om kvällarna på restauranterna i vår turistby kom det välgödda herrar i guldtänder och vrålåk och tömde dagskassorna direkt i sina Armanifickor.
Vi har inte tänkt så mycket på Varna sedan dess. Det har inte funnits anledning. Förrän vi flyttade till Stockholms södra förorter. Här är mycket hundar. Nästan alla går i koppel. En som inte gjorde det höll på att bita ihjäl vår ena katt. Den har fortfarande fyra ben. Ett gult M lyser upp natthimlen vid nästnästa tunnelbanestation. Där finns bara två sorter. De smakar som vanligt, nästan. Men varför skulle man bry sig när det finns bra serbisk mat på pizzerian?
Kommunen har bekostat en liten vandringsled här bredvid. Delvis går den på historisk väggrund från 1600-talet. Ingen av informationsskyltarna längs sträckan går att läsa i sin helhet. Brända eller bara avflagnade. En bit bort ligger en park mellan 50-talshusen. Övergiven. Trasiga bänkar, flaggstången saknar både topp och linfästen. Det som verkar ha varit en berså har vuxit igen men inte så mycket att alla burkarna skyms.
”Här har varit fint en gång i tiden” säger vi. ”Innan”. Innan vadå? Innan hoppen släcktes hos dem som byggde landet och de kunde ta sig fram utan rollatorer, kanske. Det är mycket rollatorer här ute.
Ingen tigger, men vid t-banan säljer pojkar med svart hår frukt och grönsaker så länge de kan för vädret. I centrum finns faktiskt en liten fontän med vatten. Det fanns det i Varna också. Där var det delfiner som sprutade. Här är det en liten pojke som pissar.
Några Armanikostymer ser vi aldrig. Man har byggt en mur någonstans strax hitom Globen. Det är förmodligen ingen mening att försöka ta sig genom den. Här finns väl ändå inget att hämta.
PS. Jag vet att delfiner inte är fiskar. Det är bara som det ser ut. Jag vet vilka som har makten i Stadshuset också.