[Ur nummer: 12/2003] Att den svenska modellen frambringat fler klassresenärer än i något annat land, har gjort oss känsliga för klasskillnader. Vanligtvis gör vi vårt bästa för att släta över dem.
Kulturjournalisten Anneli Jordahl gör tvärtom, i sin bok Klass – är du fin nog? (Atlas) gör hon sitt bästa för att belysa klassvanor och klassidentitet.
Att tala om klass är inte god sed i Sverige, kanske för att folkhemstanken (vi ska hålla sams över klassgränserna) är så stark. Klass har med stolthet, vanor, tillhörighet och självförtroende att göra, men lika mycket kan det peka ut vem du är och röra upp skam och avund, irritatation och inte sällan hat. Den som talar om klass synliggör nämligen privilegier och orättvisor. Plötsligt får vi syn på vårt samhälles moral.

Alltför ofta stannar klassresonemang i klassresenärens privata dilemma, att höra hemma i två klasser samtidigt, men inte fullt ut i någon. Jordahls tyngdpunkt ligger istället på jämlikhetsvinkeln; klassanalys synliggör vad som politiskt behöver åtgärdas i samhället, om vi vill att det ska förbli demokratiskt och representeras av värderingar grundade på djupare – eller bredare – erfarenheter än överklassens och medelklassens.
Hon vill därtill skapa klarhet och medvetenhet kring klassgränser. Hon hoppas att fler vågar ta chansen att resa sig ur underläge och göra sin röst hörd. Själv växte hon upp på 1970-talet när det var möjligt för en vanlig arbetartjej att förverkliga sina livsplaner.
Det blir måttet på ett bra liv i ett sjysst samhälle. Ett samhälle som misshushåller med mänskliga resurser, med människors drömmar, har slagit in på fel väg. Klassprat hjälper oss att upptäcka det och samtidigt urskilja oss själva.

Boken är uppbyggd kring tre samtal med i tur och ordning David Lagercrantz, Ragnar Thoursie och Elsvig Svensson, Anneli Jordahls egen mamma. Det blir ett tvärsnitt ur dagens klassamhälle, från över- till arbetarklass. I bokens toppnummer berättar mamma Elsvig medryckande om ett liv som ”arbets-människa”.
Kroppen är utsliten efter fysiskt krävande jobb sedan tidiga tonår. Skolgången blev förstörd av en lärare som räknade människovärde efter taxeringskalendern. Elsvig uttrycker en skötsamhetsmoral och en rättskänsla som jag gillar, uppblandad med det typiskt arbetarklassiga: matkastarångest, inte spendera pengar på sig själv, överdriven respekt för högre studier, veta sin plats, aldrig framhäva eller ömka sig själv, arbeta tills man stupar.
Liksom Anneli Jordahl känner jag igen dessa ur bister verklighet framslipade vanor hos mig själv, men överförda på oss som vuxit upp under rekordåren blir denna nöd- och fattigdomsmoral bara ett obegripligt och självvalt klassfängelse.
Varför ska vi känna ångest över att köpa ett par kvalitetsskor? Vi har ju råd. Varför ska vi underordna oss ”finare folk” som om det vore givet? Ett dyrt billån är inget problem i arbetarklassen, men ta lån för att studera på högskola? Icke.

Det här är en bok som med lätthet talar i ett
snårigt ämne, oundgänglig för den som intresserar sig för klassfrågor.