[Ur nummer: 01/2002] Jag har varit i Norge. Det är inget märkvärdigt med det, alla har varit i Norge någon gång. Jag också. Vi hade släktingar där. Mormors moster med ett par oäkta barn. Det är ett av släktens mysterier varför hon mitt under brinnande krig förlöpte hemmet, blev bagerska och skaffade oäkta barn i just Norge. Nu är dom nog döda allihop utom barnbarnsbarnen som bor i Borås men jag minns fortfarande kranskekakan som smälte i munnen och frukostfrallorna som smakade färdigköpt. Hemma var hembakt bröd sött och torrt. I Norge var det fluffigt.
Då åkte vi alltid bil dit. Inklämda i baksätet i någon av morbrödernas opelkadetter. Man rastade efter Svinesundsbron och fick punka utanför Dröbak.
Nu åkte jag buss. Dom har byggt en massa vägar och broar genom Bohuslän som jag var ute och protesterade mot för några år sedan. Det bästa man kan göra med dom är att åka buss på dom. Svisch, säger det, så är man i Oslo. På vägen kan man vinka till broderns sommarstuga ovanifrån. Det är roligt fast det tycker inte han som aldrig har önskat att bo under en bro.
Jag har försökt med tåg också. Men det går genom Dalsland och man kan bara köpa en lättöl och kexchoklad av konduktören om hon inte är upptagen med att klippa biljetter.

På bussen kan man inte köpa någonting men åker man från Oslo kan man köpa matepakk på stationen. Alla norrmän har matepakk. Dagisbarnen till dagis, direktörerna till kontoret. Allihop är inslagna i gammaldags smörpapper. Smörgåspaketen alltså, inte barnen och direktörerna. Dom har inte ens lusekoftor, möjligtvis har mammorna och fruarna minkpälsar för dom är så förskräckligt rika. På en är det brun ost och på en är det nötrulle. Det är inte gott. Det tycker ingen. Får man en till är det gul ost på som heter Jarlsberg. Det är godare.
Eftersom ingen tycker om sina torftiga matepakkar är det bra att vara på konferens i Norge. För själva maten.
I Finland får man surt bröd och sill, i Danmark smörgås med majonäs och på Island stuvat får. I Norge får man allt. Redan till lunch. Kolossala bufféer. Efterrättsbord med berg av crème brulée och chokladtårtor. Till middagen bärs fyra rätter fram på tallrikar stora som kvarnhjul. Allt för att dom lider alla andra dagar och måste få ta igen. Till frukost får man förstås såna där frallor som Selma bakade. Och ljuvliga korvar med äggröra.

Och så får man träffa prinsessor. Plötsligt kom en riktig prinsessa infnittrande på vår lilla konferens. Hon hade kortklippt hår och skinnpaj och talade käckt och frimodigt med folk omkring sig.
– Is that a real princess!? undrade en indier och en kines unisont med olika brytning. Dom ser inte ut så in our country sa dom sen. Nä sa vi, inte i vårt heller och inte i resten av Norge men dom har en som ser mer ut, men hon är ingen real princess. Det tyckte dom var intressant. Engelsmännen höll tyst. Dom har väl nog med sina prinsessor, om dom har några kvar.
Sen gick vi på Karl Johann. Jag trodde kongen var död för tusentals soldater bildade häck längs båda sidor och vi såg minst tre svimma i rena paniken. Fast det var ingen som var död förutom en socialdemokratisk regering så dom skulle åka mellan soldaterna och byta eller hur det nu var. Då sa kinesen att så kunde det vara hemma också. Det undrar jag allt, han ville nog bara vara artig och för resten har dom väl varken prinsessor eller socialdemokrater i Kina?
Till middagen höll jag fint tacktal mellan rätterna så att jag får komma tillbaka. Då ska jag åka tunnelbana uppför fjället också. Det kan man bara göra där. Det är kul med Norge. Och gott.