Våldsamma demonstrationer i Göteborg, sammandrabbningar med polisen, stenkastning, sönderslagna fönsterrutor…EU-toppmötet sommaren 2001? Nej, det handlar om en av de hårdaste striderna i Livs historia, strejken bland bageriarbetarna i Göteborg och arbetsgivarnas lockout mot dem för exakt 100 år sedan, vintern och våren 1902.

[Ur nummer: 01/2002] Bakgrunden till den svåra konflikten i Göteborg var riksomfattande motsättningar mellan Svenska bageri- och konditoriarbetareförbundet och arbetsgivarna i Bageriidkareföreningen.
Bageriarbetareförbundet hade bildats sex år tidigare,1896. Det är från den händelsen som Livs räknar sin start. Striden i Göteborg blev det unga förbundets elddop.

Banade väg för många
Det fanns vid den här tiden ännu inga riksavtal, utan avtalen slöts lokalt mellan avdelningarna och de lokala arbetsgivarna. Konflikten i Göteborg hade ändå riksomfattande betydelse, eftersom den skulle bana vägen för nya avtal på en lång rad andra orter.
I december 1901 gav förbundsstyrelsen avdelningen i Göteborg, vars avtal löpte ut i februari 1902, stöd för att säga upp avtalen och inleda en lönerörelse. Därefter skulle avtalsuppsägelse och förhandlingar ske i bland andra Gävle, Norrköping och Stockholm.
Arbetsgivarna å sin sida hade bestämt sig för att försöka krossa det unga bageriarbetareförbundet, och besvarade därför de modesta kraven från arbetarna i Göteborg med lockout – och med strejkbrytare, importerade från Tyskland.
De våldsammaste uttrycken för denna strid kam vi följa genom rapporter direkt från gatan i ett unikt historiskt dokument, gråstensarbetaren Johan Alfred Westbergs dagbok.
Westberg tillhörde pionjärerna inom arbetarrörelsen i Göteborg. Han var med och startade samorganisation för fackföreningarna, Göteborgs arbetarekommun, Folkets Hus, tidningen Ny Tid med mer. Trots att han själv var byggnadsgrovarbetare var han intensivt engagerad även för andra arbetargrupper, bland dem bageriarbetarna och, som vi ska se i en kommande artikel, bryggeriarbetarna. Allt detta speglar han – tillsammans med skildringar från sin familj, sitt kamratliv och mycket annat – i sin dagbok som omspänner 23 år. Det finns ingen känd motsvarighet, där en ”vanlig arbetare” i dagboksform har skildrat arbetarklassens liv och strid på ett så detaljrikt och levande sätt.
Den 27 februari noterar Westberg i dagboken att arbetsgivarna har lockoutat bageriarbetarna, och att 60 tyska strejkbrytare hade anlänt med båt samma eftermiddag.

Kravaller på gatorna
Bageriarbetarna fick ett starkt stöd från den övriga arbetarklassen i Göteborg och till och med från delar av borgerligheten, till exempel den liberala Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning.
En vecka efter att de tyska strejkbrytarna hade anlänt inleds stora demonstrationer mot arbetsgivarna och strejkbryteriet. Den 7 mars antecknar Westberg i dagboken att demonstrationer mot strejkbrytarna hade övergått i handgripligheter mellan folkmassan och polisen. Han noterar också att flera fönsterrutor hade slagits ut på Asklunds bageri.
På kvällen dagen därpå, som är en lördag, övergår protestdemonstrationerna mot lockouten och strejkbryteriet i kravaller. Westberg är då med ute på gatorna och beskriver i dagboken händelseförloppet som en reporter:
”Flera tusen arbetare samlades vid 6-tiden utanför Asklunds bageri och när polisintendenten, i spetsen för en avdelning ridande polis, anlände till platsen stegrades oväsendet och förbittringen. Ropen: ”Ned med polisintendenten!” hördes från alla håll och kanter. Då polisintendenten kommenderade sin trupp mot massorna började stenkastningen med fart, varpå samtliga de stora skyltfönstren utslogs samt en hel massa mindre fönsterrutor. Och det formligen uppstår ett krig i miniatyr mellan polis och folkmassan. Av ordningsmakten var polismästaren den ende som kunde vinna gehör genom sitt lugna uppträdande och löfte att allt skulle bli bra.”
Flera demonstrerande arbetare häktades. Det fick till följd att en ny demonstration senare på kvällen riktades mot polisen och arresteringarna. Som framgår av Westbergs beskrivning hade arbetarna ett visst förtroende för polismästaren, men inte för poliskåren i dess helhet: 
”Längre fram på kvällen avtågade demonstranterna med polismästaren i täten mot Skanstorget, samt fortsatte mot Allén till Haga polisvaktkontor, där protester höjdes mot inspärrningen, varpå en fönsterruta där sönderslogs. Varpå tåget marscherade till Ångbageriet, men blev hejdade på Järntorget där polisen spärrat gatorna. Polismästaren blev här träffad av en sten så att han segnade till marken. Men stenen var nog med all sannolikhet ej riktad mot honom. Vid halv 12-tiden tågade de åter till Asklunds bageri, där polisen tog i med hårdhandskarna för att skingra folkmassan.”
Tre dagar senare, den 11 mars, rapporterar Westberg att förhandlingar har inletts mellan bageriarbetarna och mästarna under ledning av landshövdingen Lagerbring. Fredagen den 14 mars tvingas han dock konstatera: ”Underhandlingarna strandade i dag på mästarnas omedgörlighet.”

Strejkbrytarbröd bojkottades
Striden fortsatte i hela 14 veckor. De strejkande och lockoutade arbetarna fick ett stöd från förbundet på 12 kr per vecka, vilket motsvarade lärlingslönen i Göteborg före konflikten, plus en krona för varje barn. Arbetarsidan hade den allmänna opinionen på sin sida. Många bojkottade ”strejkbrytarbrödet” och ersatte det med hembak.
Striden blev en stor framgång för bageriarbetarna och – som ett uppmuntrande exempel – för fackföreningsrörelsen i dess helhet. Den 2 juni kapitulerade arbetsgivarna, skickade hem strejkbrytarna och skrev under avtalet. Det gav både löneökningar och en förkortning av arbetstiden.

Två års straffarbete
Vid årets slut sammanfattar Johan Alfred Westberg i dagboken sin syn på bagerikonflikten och arbetarnas kamp i stort:
”Ser man på Arbetarerörelsen i sin helhet så har detta året varit fullt av strider. Som den häftigaste striden mellan kapital och arbete är onekligen bagarestrejken, där arbetsgivare visade sin fosterlandskärlek genom att införa tyska strejkbrytare, och där arbetarna från gatan måste försvara sin rätt att leva i eget land. Som tog sig uttryck i tumult den 7 och 8 Mars. Och som kostade en del, tagna ur hopen, över två års straffarbete. Men enligt min tanke dödas icke arbetarnas krav på sådant sätt.”