Livs vill samarbeta med andra fackförbund inom industrin för att klara den ansträngda ekonomin.
Delade avdelningsexpeditioner är en möjlighet.

[Ur nummer: 01/2002] I november lade en arbetsgrupp inom Livs, Skogs- och Träfacket, Industrifacket och Metall, som kallas SLIM, fram en gemensam rapport där de presenterade olika modeller för en framtida samverkan.
Samtliga förbund, även de stora, tappar medlemmar och på sikt kan alla, inte bara Livs, tvingas till ingrepp i organisationen och verksamheten för att få ekonomin att gå ihop.
I första hand är det de mindre förbunden som har intresse av att utveckla samarbete.

Mindre administration
Det är frågan om en kostnadsanpassning. Men rapporten, som heter ”Samarbete för utveckling och effektivitet”, säger att syftet också är att skapa organisationsutveckling som ger ett positivt bidrag till den fackliga verksamheten.
Målet är att ge den direkta fackliga verksamheten större ekonomiska resurser. Det ska ske genom att kostnaderna för administrationen minskar.
Möjligheterna till samverkan på central nivå mellan förbunden bedömer rapporten vara stora, men man konstaterar att det i första hand gäller Metall och Industrifacket, vars förbundskontor är inrymda i samma hus i Stockholm.
För Livs del, som har sitt förbundskontor på Upplands-
gatan, erbjuds inte samma möjligheter. Dessutom betonas i rapporten att det är viktigt att förbundsidentiteten inte rubbas och det sätter gränser för vad som kan göras centralt.
Regionalt finns däremot stora möjligheter. Utgångspunkten för utformningen av samarbetsmodellerna är att förbundsprofilen inte rubbas. Avdelningar som samverkar om en expedition ska kunna hänvisa till den som sin egen. Den demokratiska organisationen med avdelningsstyrelser ska heller inte ändras. De ska förbli lika många.

Fyra modeller
Man vill uppnå förstärkning av expeditioner som är svagt bemannade och genom samverkan går det, utan att man behöver öka de geografiska avstånden till medlemmarna.
Samverkan ger lägre hyreskostnader och underlättar också, menar man, för anställd personal att utveckla sin kompetens.
Rapporten tar fram fyra olika modeller, där man driver samverkan olika långt:
Modell A förutsätter att avdelningsexpeditionerna redan finns på samma ort. Man hyr då in sig i gemensamma lokaler, delar sammanträdesrum, telefonväxel osv. I övrigt är all personal anställd i respektive förbund.

I modell B går man vidare och skapar en gemensam samorganisation som anställer all personal. Ombudsmännen är fortfarande anställda i sina respektive förbund.

I modell C anställs även ombudsmännen av samorganisationen. Gotland är en förebild. Där delar Metall, Industrifacket och Livs på ombudsmännen. Det kallas Gotlandsmodellen.
Besparingar uppnås främst i form av minskade hyreskostnader.
Gotlandsmodellen ger även ökad tillgänglighet och effektivare facklig verksamhet. Beroende på hur området ser ut kan det vara lämpligt att skapa ett annex till avdelningsexpeditionen på en annan ort. Om expeditionerna i nuläget ligger på olika orter krävs i både modell C och B att personalen flyttar till den nya gemensamma expeditionen.
En samorganisation för beslut om verksamhetsplan och budget behöver bildas, liksom en styrelse som direkt leder den nya gemensamma expeditionens arbete.
Vad det gäller C är det enligt rapporten inte bevisat att den ger några större ekonomiska besparingar. Däremot skapar den möjlighet att ha en avdelningsexpedition och en verksamhet som är närmare medlemmarna.

I modell D lägger man även till gemensam drift och underhåll av datautrustning. Det förutsätter samverkan på central nivå vad gäller datadriftsfrågor, inköp av teknisk utrustning och så vidare.
Rapporten konstaterar slutligen att avdelningar kan samverka och bistå varandra i olika frågor oavsett vilka organisatoriska förändringar som görs och att det redan är fallet vad gäller facklig utbildning och regionala skyddsombud.